Montecampione 1800, San Zeno, väder!

Hoppla hoppla. nu har minsann vädret visat sig. Jag hade en aning redan imorse men nu smällde det till ordentligt.

Dagen startade hos Alfio som bytt ut mitt bakhjul, flyttat över min kassett och dragit åt bromsar etc. (under natten?) "Perfetto" var såklart utvärderingen av hans insats. Han ber en testköra, frågar, och ser klädsamt frågande/förvånad ut,  men vet egentligen att det är så. Den bästa av de bästa alltså, tjatigt, men så är det.


Mitt nya bakhjul? Nä, men här servas ALLT. Mtb, lvg,
 barnhoj.. allt lika seriöst hanterat. Bästa ever, som sagt.



Välbekant start

Hur som, lustigt nog diskuterade jag dagens väderutsikter med en annan - snudd på engelsktalande snubbe/lokalbo som också var på butiken imorse. Han gjorde stort väsen av sin schweiziska väderapp, som sa att det skulle vara skitfint hela dagen. Lite regn i dalen framåt kvällen, men annars bellissimo.


Och här är trädet som äter upp skylten

 

Snart 1800

OK jag körde ändå enligt plan, Montecampione, och för första gången hela vägen upp till 1800. Hitintills har jag alltid hittat anledningar (trött, skadad, dåligt väder, etc.) att stanna på finfina 1200, men nu var idén alltså 1800. OK, sagt o gjort, men i ärlighetens namn - nu när jag varit där, så är 1200 ett alldeles utmärkt val.


Eftersom morgonen gått lite hastigt till hemmavid, så hade jag inte fått nåt kaffe än, utan stannade således på "mellanstationen" igen på nedväg, för att tina upp lite innan fortsatt nedfärd mot Lovere.


Nere i Lovere eller snarare Costa Volpino, så var det läge för en kaffe till innan uppfärd mot Fraine, eller Colle San Zeno egentligen, men båda börjar från samma väg så det är lite vilket som.




Det hela slutade i nån form av katt- och råttalek, där jag väntade ut oväder, och ovädret väntade ut mig.


Jag körde, vände och körde igen, trodde mig ha outsmartat ovädret iom en fartfylld utfärd där jag körde ifrån regn och dunder, men med några kilometer kvar till hemmet, så kom allt ikapp och både dränkte, hagelpepprade och närapå blåste mig av vägen. Nyss hade jag svettats järnet - det är snabba kast här. 



Väl hemma så tilltog kalaset ännu mer, och hemvägen från affären var också lite av ett äventyr trots den korta sträckan.
Tom lokalborna såg lite brydda ut, och hukade i eller utanför affären som höll på att stänga. Hur skulle de ens komma till sina bilar på parkeringen utanför?


Men det är snabba kast här och ytterligare nån timme senare kunde jag skura av balkongen, hänga på en ny duk och käka middag på min vanliga plats.
Lustigt.


Skidområde!

Med lite The Shinig-hotell-varning på toppen
Stort och nedgånget

Vidderna kändes mer som Pyrenéerna än häromkring

Kaffestopp på nedvägen, och även upptining, kallt däruppe

Här hade katt- och råttaleken börjat. Nu var jag ändå fortfarande på väg upp,
vände, fortsatte.. men till slut fick vända lite innan toppen.

Inga dåliga hagelbomber, det gjorde ont ordentligt när de träffade.
Tur man har hjälm..



Balkongen var en sjö och litet inferno. Det blev ännu värre nån timme senare,
men middagen kunde intas här efter ytterligare en vansinnig hagelskur tagit slut.
Knasigt.

Dagens tur, inte så lång men mycket klättra.
Och en simtur på slutet :) nästan.