Sista turen

Gårdagens tidiga uppbrott gav nog effekt – eller så var det att alla längtade ned till gröten nu när det var linfrön i den. I vilket fall verkade alla relativt pigga imorse och taggade inför resans sista tur; upp till Passo della Presolana.

Start i strålande sol

Flåspaus efter "knäpparna". Brantast någonsin för
de allra flesta. Bra jobbat!

Sen går det lite lättare, mot Presolana

..är det granna vyer

Mats hade skrämt upp alla genom att berätta om "knäpparna" på vägen dit, men inte heller denna gång var det någon som klev av och gick.
Vi får helt enkelt hitta något brantare. 

Fram till själva klättringen var det kanonväder; lite svalare än igår vilket är perfekt när man ska hålla på och klättra. Lagom till vi kom fram till den riktiga stigningen (de två föregående uppförsmilen räknas bara som motlut, särskilt som man just betat av ett par modiga 25%-are) så kom dock regnet. Eller ÖSREGNET kanske man ska säga. 

Men väl där är det inte så mycket annat att göra än att fortsätta framåt, så det var precis vad vi gjorde, och 8 km seg klättring samt ett uppstått och åtgärdat kedjebrott senare var alla uppe på toppen och kunde beundra stensamlingen på Piccolo Museo - vårt stammishäng däruppe. Då hade det dessutom slutat regna och vägen var nästan torr igen.

Dagen till ära sålde de även lokal finost utanför, - det märks att turistsäsongen håller på att komma igång. Det rör sig helt klart mer folk där vi hittills varit rätt ensamma under våren. 

Till och med solen bestämde sig för att titta fram; väldigt uppskattat inför nedfarten, och några kaffe, en hel del ost och kanske någon sockerbulle senare var utförskörningen i full gång. Som vanligt är det en snabb sak att komma hem, vilket är tur, eftersom vi då ska packa, äta lunch och dra i snabb följd. 

Så nu sitter vi på transferbussen till Malpensa, och därifrån är det bara några flygtimmar innan vi är hemma igen. Lite bitterljuvt, men det ser ut som att alla är rätt nöjda - till och med ganska trötta efter allt trampande och alla intryck. Tacka för det - det är ingen dålig repertoar vi har betat av den här gången. Kul! 

Nu är det en liten paus till september - då är det nya friska tag för mig och Mats. Ingen Ola den gången men väl en Uffe - det är hans rygg man ser tillsammans med Mats på startbilden. Det kommer bli en höjdare. 
Vi ses!

..hela vägen

..så nu tar Mats också fram kameran

..för nu kommer vi ut vid forsen 

..och där är ju jättejättefint

..och tittar man över kanten

..vilket alla gör

..så ser det ut så här!

Här säger Mats att nu ska vi klättra

..men idag var åsnorna utbytta - mot getter.
Leffe stannade snällt ändå men jag kände mig blåst.

Titta, här är man nästan uppe, det står så på skylten tom

Uppe! Dyngsura, men nu började det bli varmt igen.
På vägen upp spöregnade det dock så där blev inga bilder.

Nöjda, med all anledning

Kaffeåbulle-fikan stärktes upp av
ost som inhandlats utanför

Lustigt ställe men trevliga människor och som vanligt
riktigt bra kaffe

Sen var det dags att åka hem

Och då kom tröttheten. 

Kommer sol faller regn

Rubriken kändes bekant på nåt sätt och efter en snabb research inser jag att det är en riktigt riktigt dålig låt, men nu får det stå så. Det sammanfattar i alla fall vädret rätt bra, särskilt om man byter ut ”kommer” mot gassar och ”faller” mot vräker... 

Lördag = marknad i allén utanför hotellet

Åtminstone i min väska åker det alltid med lite ost hem

Samling inför dagens tur

Cyklingen blev en välförtjänt mellandag, en fika i Sarnico, en klättring till Zone, en pizza i Iseo och till slut ett rejält ösregn så att glasspausen i Pisogne uteblev. Vi var helt nöjda med att stanna när vi nådde Lovere.

Till Zone följer man sjön nästan hela vägen runt och sen svänger man upp en liten kringelikrok, flåsar upp för en backe och så rullar man ner igen. Och då har man förtjänat sin pizza i Iseo. 

Idag hade vi vår lokalpolare Mauro med oss som ledde vägen, men fick även påhäng och sedan även draghjälp av några andra lokalåkare. Åtminstone körde de med Iseo-ställ och sa ”Ciao!” när de drog, och det duger som bevismaterial för mig vad gäller härkomst. 

Regnet på hemvägen kom lika oväntat som häftigt, ungefär halvvägs från Iseo, och på ca 3½ sekund var vi genomsura. Pölarna nådde snabbt pedalhöjd på sina ställen och blixt och dunder kryddade hagelskurarna med lite extra spänning. Vi som just suttit i Iseo och befarat härdsmälta.. 
Ja så kan det vara här, det var inte första och knappast sista gången heller. Tyvärr blir det inga bilder när det grisar så där maximalt - då måste jag köpa en vattentät kamera först. 
Tål att tänkas på. 

En lite längre afterbike intogs på ”båten” i afton, och efter middagen var det ett ganska mosigt gäng som tackade för kaffet lite ovanligt tidigt. Det är nog bara bra det, imorrn blir det riktiga berg igen; Passo della Presolana väntar. 
Kanske dags att smuggla med ett par av de där frukostskorporna som ingen någonsin tar av till mina ulliga vänner i backen?.. 

Forza Mauro

Och här var resten

Glass i Sarnico - god sägs det

Skönt att cykling inte bara handlar om att cykla,
snack, fika och kontemplation hör absolut till

Lite trottoarsurfing på väg ut ur Sarnico

Lokal draghjälp i täten

Här fick vi stanna för tåget,
mao samlad start inför klättringen

Genast stretch, gel och bevakning

Vilken tur, alla kom upp, igen.

Mot pizzan i Iseo!

Där stod den här lilla sötnosen

Här satt vi bra innan det blev för varmt
men man ska ju inte klaga för sen kom störtskuren

Så här fin var i alla fall pizzan. Kall ost är godare än varm

Mot glassfika i Pisogne - trodde vi

Genom Iseo är det så fint så fint

Och på båten gjorde de svarta mojito. Med lakritssmak.
Kanske nästa gång. 

Stelvio (och Aprica)

Oj. Vilken dag. Nästan så man är lite mör. 
Ännu en dag med solsken, och idag fick brillorna till och med flytta ner på näsan en stund, istället för på hjälmen där de allt som oftast sitter. Idag fanns nämligen stor risk för snöblindhet! 

Min morgonvy från balkongdörrn imorse. Inte illa.

Dags för avfärd

Nu lämnar vi Bormio. Till topps!

Väl skyltat

Efter frukost var det alltså dags för Stelvio tur och retur innan vi skulle bege oss hem igen. En nätt liten backe med sitt pass 2758 meter upp i luften. 

Trots alla dessa möh-metrar var vi helt överens om att den var snäll och trampvänlig, men.. en snäll (dvs aldrig jättebrant) backe som slutar så högt upp blir ofrånkomligen ganska lång. Det var vi också överens om. Och att det var lite tunn luft däruppe. 

Hur som helst gick det bra, alla kom upp trots lite känningar här och där från våra tidigare strapatser, och det var naturligtvis rasande tjusigt med alla snöiga alptoppar och vattenfall. Och extra kul med alla hälsningar målade på vägen, till proffsen som tvingas upp här i Girot, i ungefär dubbla tempot. Fy vad jobbigt. 

Ned gick det blixtsnabbt och efter en lunch i Bormio var det dags att trampa hem. Man kunde tycka att Stelvio i sig kunde vara en lagom etapp, som kunde avslutas med lite spa i de varma källorna som finns i Bormio.. Men inte vi inte - vi skulle ju hem. Och dit var det 14 mil, inklusive ytterligare ett berg att ta sig över..
Ja vad kan man säga.. tur att vi gillar att cykla. 

Det flöt på bra hem trots motvind - det är i alla fall mycket utförsåkning när man väl gnetat sig över Aprica (11 km uppförsbacke), men vi var nog alla rätt möra och nöjda med trampandet när vi väl kom hem. 

Efter en guidad tur på stan och middag på en lokal restaurang är det nu dags att knyta sig. Det ser jag fram emot. Imorrn blir det lite mindre klättring. Om man vill. Annars finns alternativ för sånt också, vi får väl se vid frukost vad alla benen säger. 
Natti!

Mötesplatsen inför själva klättringen. 

Till höger skulle vi

..och titta vad fint det var där

Lagom lång tunnel

Grön skylt ska det vara. Inte röd
som det var mot Gavia igår.

Snygg väg upp

Tittar man noga så ser man hur vägen slingrar

Fin utsikt, kan man också titta på

Lite vitare för varje sväng en bit upp

Ser kallare ut än vad det var, men visst kändes
skillnaden ju högre upp man kom

Fick sällskap av en holländare ett tag. Han var här och
tränade inför Marmotte. Jo jag tackar. 

Sen blev det mera snö

Och sen var skidkänslan total

Men vägen var torr och fin 

På toppen var kommersen maxad
men vi nöjde oss med fika

Skulle kunna ha varit från vilken skidresa som helst,
tills man tittar på kläderna

På vägen ned skulle det hela förevigas såklart

De mest ambitiösa klättrade upp till skylten

..som såg ut såhär från andra hållet

Andra nöjde sig med att plåta skylten på håll

Dåså, förevigat och klart. Upp o iväg igen. 

Fast jag måste ju stanna och fota hela tiden,
åtminstone när det slingrar så här fint

Lättare utför!

Här var också lite för vackert för att inte stanna till en
kortis, toppar och vattenfall om vartannat. 

På väg tillbaka mot Lovere var det helt snöfritt

Och tack vare en minimal felkörning hann jag se borgen
uppe i skogen. Très cool.