Bici Lovere(rs): Flygande start

Ja då var vi här igen – denna gång med hitresa helt enligt boken och vi vaknade således på plats imorse, med lite senarelagd frukost eftersom vi kommer fram rätt sent. Men en laddning gröt och lite cykelmeck senare var alla startklara och rejält taggade inför dagens tur som var en riktig tuffing till start.

Fint redan på morgonen - bra början

Starten runt sjön är en bra uppvärmning
särskilt när det vankas berg senare

Och så tjusigt dessutom

Helt klart grönare nu än i april

Mats valde att sätta ribban direkt och börja med backen som hittills kallats både Grone - vilket egentligen är orten i botten av stigningen, och Lilla Mortirolo vilket bara är ett sätt att säga att det kommer bli riktigt jobbigt, men idag fick heta Colle di San Fermo vilket faktiskt verkar vara det officiella namnet.

Hur som helst, iväg rullade vi - söderut mot Solto Collina och Endine för att sen ta bonusbacken upp till cykelkapellet Madonna dei Ciclisti innan det var dags ta sig an den riktiga utmaningen.

Själva backen är förvisso bara en mil, vilket är kort i de här sammanhangen, men det finns backar och det finns backar, och den här är faktiskt jobbig.
Visst, alla kommer upp – det blir nog aldrig över 20%, men det är brant och segt om vartannat, på varann och i kombination, och när man tror att det måste ta slut så kommer lite till istället...

Jag tror det värsta är att flera partier är relativt långa och raka, alltså utan förmildrande svängar som underlättar och förvillar. För även om serpentinvägar generellt är brantare än genomsnittet (ja, det är väl därför man slingrat till det så dant) så blir det ändå en liten men inte obetydlig vila i varje hårnål, och det är även mentalt skönt att slippa se allt på en gång; istället få det smakfullt presenterat - en löpa i taget.
En backe som är rak och brant bjuder ingen vila alls, och man ser precis hur långt det är kvar, vilket inte alltid är så uppmuntrande. Och just den typen av sega raka inslag bjuds det på här, flera gånger.
Puh, helt enkelt.

Men upp kommer man och på toppen får man både vara nöjd och äta lunch.
Ännu en gång fick vi en uppvisning i total ignorans av vad vi beställt och inte beställt, men eftersom det som kommer ut alltid är gott och det ändå aldrig blir dyrt så får man ta det som underhållning.. eller göra som i mjukvaruvärlden och kalla det en feature.

Hemvägen är snabb och lättrampad och väl hemma var det sedriktig afterbike och en bra stund att lära känna varann och klura lite på morgondagens tur. Då ska vi till alperna (mamma), jojo minsann.

Jo-de-la.. koko!