Hemåkningsdags - säsongsslut!

Tyvärr skedde inga under, imorse var det blött och grått, och exakt noll personer hade lust att ge sig ut. Tur att vi fick en ordentlig genomkörare igår i alla fall! Retsamt nog är det både torrt och varmt nu igen, men nu är allting nedpackat och det är snart dags att åka. 

Stadsvy från förmiddagspromenaden

Packat o klart

Hej då Italien!

Så morgonen har varit stillsam - några tog en tupplur på frukosten och packningen av cyklar och tömning av rum har gått i ovanligt stillsamt tempo. 

Själv tog jag mig en tur på byn; egentligen en fruktlös promenad i jakt på frimärken. Det är bara restauranger och caféer öppna såhär på söndagar, vilket jag väl för all del visste om men NÅN liten tobaka kunde väl varit öppen? Men nähäe då, så kul skulle vi inte ha. 

Jag får kolla en sväng på flygplatsen, dit kanske några internationella seder förirrat sig, annars postar jag väl hemma.

För övrigt tog jag tillfället i akt att putsa upp lilla Rosen ordentligt innan den packades ihop – nu är det dags även för min cykel att flytta hem. 

Den har ju bott här sen i april, väldigt bekvämt för mig, men i december går flyttlasset till Gran Canaria och då ska Rosen med. Så nu var det fini med Italien-glidandet för i år och dags för andra, ännu mer bekanta backar framöver. 

Flyttlass förresten, lät ju väldigt dramatiskt – ett kvartal ska det bli, men sen längtar vi nog hem igen. 

Så med det här inlägget tackar jag för mig, å Margits vägnar, och skakar så småningom liv i min Gran Canaria-blogg istället. Kanske att jag inte kommer uppdatera den lika nitiskt som sist, men nåt litet skriveri blir det garanterat. 

Så återigen, tack och bock alla härliga fina cykelmänniskor som förgyllt de här resorna, gillat min gröt och flåsat med oss uppför backarna häromkring!

Ciao e arrivederci!

Croce Domini

Visst gjorde den det! Väderprognosen alltså - den höll. Det såg kanske inte ut att bli den bästa dagen rent vädermässigt i morse, men tillräckligt varmt blev det absolut. Lite i varmaste laget till och med, åtminstone på vägen upp. Men vi börjar från början. 

Morgonens marknad

Min ostdealer

Försvinnande gott kaffe, typ varje gång

Standardstoppet i Breno - Bar Vittoriatre

Eftersom det är lördag så började dagen med shopping för de flesta, eftersom marknaden som smälls upp rakt över gatan just lördagar är lite för nära och lockande för att kunna motstå. 

Hittills tror jag ingen har köpt nåt annat än ost och korv och sånt men det finns en hel del annat grejs – det mesta hamnar dock under kategorin skräp eller fula kläder. Så. Hursomhelst, med frukost och marknad undanstökad så tuffade vi iväg vid tio i vanlig ordning, fast rakt norrut idag och med sikte mot Breno, där första fikan intogs och även själva backen faktiskt börjar. 

Från fikan har man lite drygt två mil till toppen, och det är en rätt konstant lutning på en sisådär 8%, ibland lite mer och ibland lite mindre men inga större avvikelser. Så ingen brontobacke i ren lutning men längden tar ut sin rätt så småningom. 

Så det trampades och trampades, några av oss stannade och tog en kaffe på vägen medan andra körde direkt upp, men upp kom alla och vi som tagit en kaffepaus tog lunch på toppen medan de andra lunchade på vårt kaffeställe. 

Hem går det ned och ned och ned såklart, vi i min lilla grupp vek av och tog vägen över Astrio för variationens skull, och en stund senare passerade vi Breno i full spätta, och så knappa tre mil senare var vi hemma igen. Och jag hann precis duscha och ändå se sista 5 minuterna av damernas linjelopp och se Emma ta silver. Det är VM nu, här i Italien dessutom, för den som inte hänger med. 

Just nu sitter vi på ”båten” några stycken och dricker Aperol spritz så här innan middagen, i t-shirt dessutom såhär i kvällsvärmen. Livet är ganska skönt, med andra ord. 

Imorrn är sista dagen, tyvärr ser det ut att bli tokregn men vi får väl se. Under har skett förr. Gokväll!

Här börjar klättringen

Stiliga vyer längs vägen

Bra anledning att stanna för en kaffe!

Serpor och skog, naturskönt värre

Uppe! Grymt bra jobbat

Äntligen lite äkta känslor

men så här ser en vinnare ut. 

Lago di Iseo - sjön runt

Idag blir det en kort rapport för ikväll ska vi ut och käka middag på byn, efter en guidad visning av densamma - som faktiskt kommer börja snart, men jag kör en snabbis. 

Lite segt att cykla med pizza i magen, men fin utsikt!

Vattenstopp nedanför Zone

Nya vägen som öppnat runt sjön - fin!

Idag var alltså lilla mellandagen, då man har en chans att återhämta klätterbenen. Så vi körde runt sjön, söderut, och det var alltså första gången på ganska precis tre år som det gick, eftersom en liten men viktig del varit avstängd. 

Men nu var det öppet och efter ett pizzastopp i Iseo tog vi andra halvan av turen som är sju mil varvet runt. 

Den nyöppnade vägen var kanon – inte tillåten för biltrafik, och sceniskt belägen precis längs med sjön. Fint som snus. 

Trots den rätt korta och nätta turen klämde vi in ett glasstopp i Pisogne och där valde några sedan att ta en liten klätterbacke just for the hell of it. Själv vallade jag hem dem som fått nog och ville spara benen för morgondagens tur, och sen tog jag en egen liten bonussväng upp till Bossico, vilket innebär 6 km lättsam klättring när man väl tagit sig upp för den ännu lättsammare stigningen dit. 

Jag passade även på att titta runt lite i staden nu när jag kunde irra runt helt utan betänkligheter och det var lite kul även om det inte fanns så mycket att se. Smala gator, ett par nunnor, nåt fik utöver stället vi testade i juni… tja, det var väl det! 

Sen var det dags att rulla hemåt, men bara för att jag kunde så åkte jag hem genom Sovere och tittade lite mer på den staden också, men sen var det raka spåret hem och hopp in i duschen och nu skålas det redan i lokal spumanti så det här får räcka som dagsrapport. 

Ikväll blir det finmiddag och imorrn blir det fincykling. Hoppas väderprognosen håller!

Glasspaus i Pisogne

Utsikt på väg mot Bossico, över Sovere

Proffsknäppisar finns i Bossico

och "svenskt originalknäcke" i butiken i Sovere!

Från stadsvandringen. Iseo-sjön i bakgrund och vår
lokale guide Gigi till vänster

Den nyrestaurerade promenaden längs sjön

I den medeltida delen av stan

Presolana – Borno

Idag tog vi bakvägen upp till Presolana. Eller, bakvägen förresten – inte vet jag vad som är bak eller fram på ett berg men nu har vi bestämt att det är så. Det innebär hur som helst start söderut och så nästan en omedelbar start på stigningen som är strax under 3 mil. 

Min utsikt från fönstret - tidig morgonsol!

Lite mjukare tempo idag, gårdagen kändes

Men i sån här miljö känns allt lite lättare

Hoppsan! Här var vi redan uppe, riktigt så enkelt kändes
det inte då, men kameran ljuger väl inte?..

Titta, jag var också där! Jätteljust, tydligen. 

Det går kanske nedför nån gång, men inte många meter i ärlighetens namn, och även om det aldrig blir särskilt brant så hinner man få upp ångan ordentligt innan man är uppe. 

Solen värmde dessutom duktigt, så om inte annat därför rann det fint sista biten, ungefär i höjd med skidområdet som börjar där. Och det verkade jag inte vara ensam om för på nästan varenda cykel hängde kläder på tork medan vi käkade lunch. Så runt bordet inne på den tjusiga restaurangen var dresscoden övervägande "vindjacka med lätt fuktig, nedhängslad spandexbyxa". Elegant. 

Lunchen var i alla fall utmärkt och även om det kändes lite konstigt att inte stanna på Piccolo Museo som vi alltid brukar så var stället ett bra val, särskilt som Muesot var stängt. 

Lunchdiskussionen rörde bland annat vad det är som gör att pastan alltid är så perfekt och odiskutabelt överlägsen här jämfört med hemma, kanske egentligen valfritt annat land; Är det pastan i sig eller tillagningssättet? Jag tror på det senare, men utan insikt i vad de i så fall gör som är så speciellt. Det lustiga är att man kan gå i stort sett vart som helst, till vilket oansenligt ställe som helst som man knappt tror att nån passerar på hela dagen, och pastan är ändå alltid perfekt. Märkligt. 

Nåja, åter till cyklingen; utförslöpan efter man cyklat uppför i tre mil är såklart nåt alldeles i hästväg, och utsikten i just denna rör sig mellan fantastisk och spektakulär, lite beroende på var man befinner sig. 

Hästväg förresten, snarare åsneväg, – självklart stannade vi till och hälsade på mina bästisar i backen. Det är ett utmärkt photo-op och idag hade jag även smugglat med en liten kaka, så äntligen blev sällskapligheten belönad. Ja jag veet, man SKA inte mata andras djur men EN varsin liten kaka på hela säsongen måste väl ändå vara okej. Det tyckte i alla fall dom. 

En bra bit ned stannade vi, och delade gruppen i två. Ena halvan körde mot Lovere och andra tog en liten bonus bort till Borno. 

För att komma dit måste man beta av ett par hundra höjdmeter till innan nästa fantastiska nedförsbacke tar vid, och väl nere för den var det bara ett kort kaffe-pitstop innan de sista dryga två milen hem. De bjöd på motvind precis hela vägen, men det löste vi enkelt genom att skicka fram Mauro och sen var den saken ur världen. 

Väl hemma hemfaller man så i valfri sås-aktivitet; afterbike, en sväng till mataffärn eller kanske på stan, en glassutflykt eller vad man kan hitta på och så småningom är det äntligen dags för middag. Närmare bestämt nu, så nu får det räcka med skrivande för idag. 

Imorrn blir det en lite softare tur, det sägs att man ska kunna komma runt hela sjön nu - det har inte gått sen de stängde av en bit för restaurering för ett bra tag sedan, så det måste ju kollas upp. Imorrn alltså. God afton!

Här åt vi lunch, det var inte bara öppet,
det var bra också!

Sä här supertjusigt är det på vägen ned

Och de här sötnosarna fick ÄNTLIGEN en liten kaka.
De har ledsnat på utsikten för länge sen. 

Sista lilla klättringen hem

Mauro och Mats på väg mot Borno

Dagens tur

Colle di San Fermo

Alla som hängt med här på bloggen - eller kanske tom rest med oss själva, vet att det här är en kulle av rang. Och det har blivit lite av en tradition att starta med just denna, så så gjorde vi även idag. Klockan sprang dock ifrån oss lite längs vägen så vi hoppade över bonusvändan upp till Madonna del Ciclisti, men turen blir rätt mastig ändå. 

Uppe i Solto Collina får man flåsa lite

Annars kan man se helt oberörd ut.

Mot den riktiga klättringen!

Start längs sjön, upp lilla knäppen över Solto Collina och innan den riktiga klättringen börjar stannade vi för en fika i San Felice. Sen är det klättring ifrån Grone; en enda mil men svårslagen i arbetsinsats. 

Den som vill veta mer om varför kan säkert nosa runt lite här på bloggen, jag har förfasat och förtjusat mig ett flertal gånger redan, så jag nöjer mig med att säga att alla kom upp. Och på toppen där vi äter lunch lyckades vi den här gången skicka ut rätterna som vi inte beställt. 

Tidigare har vi snällt ätit "lite till" i mild protest men nu fick det vara nog. EN rätt är nog, när man ska cykla vidare efteråt. 

Hem är det hursomhelst lätt, mest att styra och bromsa, och så lite lagom trampande när man väl kommit ner till sjön igen. 

Trots att det bara var första dagen var det flera som hade behov av att stanna vid cykelbutiken på vägen. Och har man inget behov kan man alltid dregla lite. Eller okynnesshoppa nåt, bara för att. 

Därifrån var det några som kände behovet att skruva ur det sista ur benen och det är ju fritt fram, övriga väljer en fartgrupp som passar. Väl förtjänt var hur som helst afterbike-ölen som slank ner omedelbart vid hemkomst, och nu några timmar senare är det dags för middag. Vilken tur. Jag är hungrig. 

Och imorrn väntar nya äventyr. Inte illa!

De här var på väg dit - nä, sån här ajphone
är INTE som en riktig kamera.

Fika i San Felice

Vi har sett dem förr; sista
slingrorna upp mot Colle di San Fermo

Bara man vågar stoppa inflödet av rätter som man inte
beställt så är det alldeles utmärkt uppe på toppen.

Mitt i alla nedförsbackar på hemvägen kommer en
brant uppför, helt oannonserat. Taskigt!

Den här ville jag kanske ha. Kanske.
Dyr.

Drömma kan man ju alltid.. 

Välförtjänt relax; efter cykling innan middag.
Skön stund!

Dagens tur, minus lilla slingan längst till vänster

Tillbaka!

Ja nu är vi här igen, lite förseningar på flyget flögs in redan på vägen hit men nu är det ändå natta och det är dags att sova – som vanligt väntar fem härliga utmaningar och allt är kvar såhär ”dag noll”. Jag är riktigt taggad, allt känns så härligt, och jag som även har facit för vilka turer som planeras vet att det finns mycket att se fram emot. Bara att hoppas på vädret, men än så länge ser det bra ut och det var i alla fall klart varmare att kliva av i Milano än det var på Arlanda, trots den sena timmen.

Huvvaligen, hösten är här.. Eller där, i alla fall.

Blivande frukost

Jag har dock gjort bort mig och glömt kameran hemma, men vi får se vad som kan ordnas. Telefoner med kamera finns det gott om och Mats har ju sin riktiga med sig. Tyvärr kom vi inte så bra överens den och jag, minns jag från gången när jag lämnade mitt minneskort i datorn. Men nånting blir det, det ordnar sig.

Nu ska sovas, imorn ska jag upp och koka gröt.

Arrivederci!

I brist på nya bilder tar jag en från förra resan.
Hit ska vi imorgon, mer än så säger jag inte ;)

Sista turen

Gårdagens tidiga uppbrott gav nog effekt – eller så var det att alla längtade ned till gröten nu när det var linfrön i den. I vilket fall verkade alla relativt pigga imorse och taggade inför resans sista tur; upp till Passo della Presolana.

Start i strålande sol

Flåspaus efter "knäpparna". Brantast någonsin för
de allra flesta. Bra jobbat!

Sen går det lite lättare, mot Presolana

..är det granna vyer

Mats hade skrämt upp alla genom att berätta om "knäpparna" på vägen dit, men inte heller denna gång var det någon som klev av och gick.
Vi får helt enkelt hitta något brantare. 

Fram till själva klättringen var det kanonväder; lite svalare än igår vilket är perfekt när man ska hålla på och klättra. Lagom till vi kom fram till den riktiga stigningen (de två föregående uppförsmilen räknas bara som motlut, särskilt som man just betat av ett par modiga 25%-are) så kom dock regnet. Eller ÖSREGNET kanske man ska säga. 

Men väl där är det inte så mycket annat att göra än att fortsätta framåt, så det var precis vad vi gjorde, och 8 km seg klättring samt ett uppstått och åtgärdat kedjebrott senare var alla uppe på toppen och kunde beundra stensamlingen på Piccolo Museo - vårt stammishäng däruppe. Då hade det dessutom slutat regna och vägen var nästan torr igen.

Dagen till ära sålde de även lokal finost utanför, - det märks att turistsäsongen håller på att komma igång. Det rör sig helt klart mer folk där vi hittills varit rätt ensamma under våren. 

Till och med solen bestämde sig för att titta fram; väldigt uppskattat inför nedfarten, och några kaffe, en hel del ost och kanske någon sockerbulle senare var utförskörningen i full gång. Som vanligt är det en snabb sak att komma hem, vilket är tur, eftersom vi då ska packa, äta lunch och dra i snabb följd. 

Så nu sitter vi på transferbussen till Malpensa, och därifrån är det bara några flygtimmar innan vi är hemma igen. Lite bitterljuvt, men det ser ut som att alla är rätt nöjda - till och med ganska trötta efter allt trampande och alla intryck. Tacka för det - det är ingen dålig repertoar vi har betat av den här gången. Kul! 

Nu är det en liten paus till september - då är det nya friska tag för mig och Mats. Ingen Ola den gången men väl en Uffe - det är hans rygg man ser tillsammans med Mats på startbilden. Det kommer bli en höjdare. 
Vi ses!

..hela vägen

..så nu tar Mats också fram kameran

..för nu kommer vi ut vid forsen 

..och där är ju jättejättefint

..och tittar man över kanten

..vilket alla gör

..så ser det ut så här!

Här säger Mats att nu ska vi klättra

..men idag var åsnorna utbytta - mot getter.
Leffe stannade snällt ändå men jag kände mig blåst.

Titta, här är man nästan uppe, det står så på skylten tom

Uppe! Dyngsura, men nu började det bli varmt igen.
På vägen upp spöregnade det dock så där blev inga bilder.

Nöjda, med all anledning

Kaffeåbulle-fikan stärktes upp av
ost som inhandlats utanför

Lustigt ställe men trevliga människor och som vanligt
riktigt bra kaffe

Sen var det dags att åka hem

Och då kom tröttheten.