Sista turen – Astrio

Sista dagen är också en cykeldag, även om vi behöver hinna med en del administration också. Lösa ut sig från barnotan, packa cykel, skicka vykort, köpa t-shirten.. sånt. Så turen får ju bli därefter. Eller så får man cykla mycket fortare, men vi valde det första. 

Mot Bienno..

..är det lättåkt

..så vi snurrade på i samlad trupp.

Men i kisspausen passade Mats och Peter på att rycka

Vädret var lite sisådär utan att vara nån katastrof – trots en tidigare start var temperaturen helt okej. Det kunde väl varit lite torrare men det regnade åtminstone inte. 

Siktet var inställt på Astrio, och med oss hade vi lokalförmågan Mauro som kände sig manad att komma med och klättra lite. Så norrut rullade vi i behagligt snacktempo – sprättviljan verkar sitta något längre in så här dag 5, och fram till stigningen var det inga ryck eller annat otyg som svider i sura små ben. 

I backen blev det däremot som vanligt lite spridning i leden men i det stora hela var det en jämn och bra grupp som nog alla har fått sig en utmaning under veckan. 

Eftersom det var "snabbtur" som gällde trampade vi direkt till målet och raka vägen hem, det senare i ett raskare tempo med lite blandad fartlek för att få igång värmen igen efter utförslöpan från Astrio. 

Väl nere från Astrio befinner man sig i Breno och därifrån är det bara raka spåret, så bara man håller igen lite genom städerna är det fritt fram att trampa ur växlarna och klämma ut det sista, om det fanns nåt kvar. Inte så svårt att trampa ur för mig som kör kompakt här nere men de som ville hade möjlighet att bättra på lunchaptiten, och 1 fartsträcka + 1 cykel/cyklisttvätt senare käkade de flesta pizzalunch på hotellet medan jag och Mats gick och stallade våra springare inför nästa resa. 

När lunchen är svald och väskan igenslängd är det bara kvar att vinka hejdå till byn, sätta sig i bussen och börja hemresan. Och om flygplatsen i Milano finns inte mycket att säga så här slutar resan för den här gången, och jag hoppas att alla som var med har haft minst lika kul som jag. Det verkade faktiskt så. 

Nya friska äventyr kommer i maj, då är vi lite fler som ska åka och det blir även inslag av Giro d’Itala som såklart känns lite extra spännande. 

Välkommen tillbaks!

Väl uppe på hyllan var dock luckan intagen och
ordningen återställd

Tur vi inte skulle ända upp till passet,
Crocedomini var visst stängt

Så vi rullade ned mot Breno och hemåt istället, enligt plan

Dagens korta tur (6 mil och ett berg) räckte nog
ändå, ser rätt avslappnat ut här på Milanos flygplats

Och vi fick med oss alla hem igen,
- slutet gott allting gott!

Väder för ankor

Idag blev vi riktigt blöta. Totalgenomsura faktiskt, och iskalla. Men cykling blev det. 

Mörka moln över sjön, till höger den berömda båten,
som alltså även är en bar

Lördag = marknad, här köper man gärna lokal frukt, ost
och sån där vahettere... Om man vill.

Hävare ost 

Nära och bra. Marknad i allén, vårt hotell är det gula

Ja då tar vi väl vänster då, mot P. Presolana.
Fanns inte mycket annat att välja på förresten. 

Här kommer hela gänget, uppförsbacke
men till klättringen är det en bit kvar

Här var det torrt och fint fortfarande.
Ljuva tider.

Det var blött redan vid frukost så av den anledningen samt att det är lördag och alltså marknadsdag startade vi lite senare än vanligt så alla skulle hinna handla ordentligt.

Marknaden är en veckoatlig företeelse som innebär att allén här utanför fylls av marknadsstånd och lokala specialiteter, och man därmed har alla möjligheter att släpa med sig ännu lite mer i sin redan överviktiga packning. Nu kommer ju jag att lämna min cykel här och därmed ha en hel väska att fylla upp, så jag har ett lysande tillfälle att kånka parmesan och annat kul utan att riskera (ytterligare) diskbråck och övernitisk bagagepolis. 

Kul saker som Limoncello till exempel, eftersom jag lovade pojkarna på Norvelo att de skulle få "nåt fint" som tack för att de alltid har tid för mig och mina sista-minuten-grejer som jag kommer in med klockan fem i försent. Och Limoncello var visst det finaste jag kunde komma på i form av italienskt hantverk.. 

Hm. Jag kanske slänger in en ostbit också vid närmare eftertanke. För säkerhets skull. Annars får jag nog skruva själv nästa gång. 

Turen för dagen styrdes på grund av regnet till att hållas i trakten, dvs en tur på 6-7 mil inklusive ett bergspass. Vi åkte till Passo della Presolana igen fast från andra hållet den här gången. Stoppet på toppen var däremot detsamma, fast den här gången valde vi att sitta inomhus. 

Innan vi kom dit dock fick vi förstås klättra lite och fram till berget var vädret riktigt bra, men sen kom regnet och tunnlarna man kör igenom på vägen upp kändes för en gångs skull riktigt välkomna. I vanliga fall är de inget vidare men idag funderade jag nästan om vi kunde köra fram och tillbaka inne i tunneln istället för att köra upp. Men det gjorde vi inte utan lät oss snällt bli dyngsura medan vi gnetade, upp och upp och upp. Inte lika brant som igår för all del men man passerar bra många vägskyltar som säger att här är det 14%, minsann. Och sånt piggar ju upp. 

Åsnorna från häromdagen stod där idag med, och hängde med sina regnblöta jätteöron, men den bilden får ni tänka er för kameran stannar helst i ryggfickan när det regnar.

På fikastället passade jag idag även på att titta lite på muséet som inryms i samma lokal, eller om det är tvärtom kanske? Det heter ändå Piccolo Museo, så kanske att kaffet bara är en bisak, men jag tror ändå att fikat drar fler kunder än den gratis utställning av saxar, gammalt krigsmateriel, bakelitgrunkor (elprylar?) och en ryslig massa stenar och mineraler som fyller stället från golv till tak. Lite roligt är det i alla fall.

Stenarna har caféägaren dessutom hackat fram alldeles själv fick jag reda på med hjälp av min klingande italienska som består av spanska, nåt enstaka ord italienska, lite hittepå och mycket pekande. 

Där satt vi i alla fall en stund och fick fönstrena att imma igen totalt medan vi gjorde vårt bästa för att torka åtminstone litegrann. Lämnade några extra slantar som kompensation för kaoset vi tillfälligt skapade av blöta underställ och tvivelaktig klädsel men vi var enda gäster så det kändes ändå okej.

Sen började den riktiga plågan. Att komma ut var som att hoppa i en isvak och att ha 45 minuter nedförsbacke kändes inte alls lika roligt som vanligt, men hem kom vi och efter en rejäl cykeltvätt, dusch och en väldigt sen lunch var alla relativt återställda. 

Några är fortfarande ute på afterbike som nog övergått i apertif, själv passade jag på att skriva det här istället för inatt, men kanske jag ska ta och hitta de andra nu. Ryktet säger att de sitter "på båten" och dit hinner jag en stund innan det är dags att klä upp sig inför middagen. 

Dvs byta från hoodie till en tröja utan luva.

Och nu ösregnar det igen men förhoppningsvis är det torrare imorgon. Håll tummarna!

Kändes riktigt bra, särskilt för att vara en "regndag"

..men så gjorde Håkan tecknet, och på ett par sekunder
var det loss, regnvädret från hell

Sen blev det inga fler bilder förrän vi var inomhus, för
kamerans skull. Här försöker vi torka men det var inte så lätt.

Ser nästan lite spaka ut? Måste vara imma på linsen.

Hade vi vetat hur kallt det skulle bli sen så hade vi
nog tagit Irish istället för kaffe. Och ringt efter en taxi. 

Men lyckligt ovetande drack vi kaffe och lekte klädstreck,
kunde man tro

Ned kom vi i alla fall, hela men inte rena.
Och rätt nöjda - ingen ville ta ett varv till. 

Inget regn!

Vi som lagt pannan i djupa veck och kortat ned turen och allt. Inte en droppe kom det, men ingen som klagar heller. 

Utför efter första stigningen

Inte en droppe regn så långt ögat kan se

Smala gator och gamla hus - molto Italia

Här säger Mats att det kommer bli jätte-jättejobbigt.
Fram åker powerbars, gels, sportdryck etc etc :)

Såja. Redo för strid

Och här börjar klättringen

Dagen blev snarare så bra som den nånsin kunde blivit, förutsatt att man ville klättra ordentligt alltså. 

Vi kapade en halvtimme frukostsegande och stack iväg lite extra tidigt eftersom det skulle regna ”senare”. Så iväg längs sjön igen och upp för första backen mot Solto Collina och bort till nästa sjö, Lago de Endine. Där genade vi lite och satte av direkt mot klättringen som går under namnet Lilla Mortirolo här. 

Där fick nog alla så de teg vad gäller brant och seg backe, men stämningen var ändå rätt på topp när vi äntligen nått till densamma, och fikan kändes ovanligt välförtjänt. 

Toppen utgörs av ett skidområde och där passade det utmärkt att ta en kaffe och nåt lämpligt, vilket visade sig vara en sån där brun läsk för vissa och 3 dubbel-Bounty för andra :)

Stärkta tog vi sikte mot Sarnico för en riktig lunch, och alla var nog hungriga för idag gick det undan utför. Ändå hann jag och Ola lägga märke till att Adrara san Rocco som vi åkte igenom var ovanligt pittoreskt och tjusigt, men sen var det färdigspanat och det rullade på fint ner till Sarnico där vi pausade för lunch. 

Eftersom det var strålande sol och inte alls regn så bestämdes det att turen kunde förlängas lite igen, så kaffet på maten intogs tillsammans med en glass i grannbyn Pisogne, dvs efter Lovere, innan vi rundade av för dagen och åkte hem igen.

På detta följde afterbike som vanligt fast lite längre, och idag gick vi sedan ut på byn för middag och fick se en del av Lovere på vägen. Det här är en riktigt gammal stad och det syns tydligt på en del av byggnaderna, som  några av dem står sedan 1100-talet. Maten var riktigt riktigt bra, och trots lite gäspande efter kaffet så stannade de flesta till på en stänkare på restaurangen mittemot, dvs ”båten”, innan det var dags för läggdags, som är nu.

Vilken bra dag det blev, vågar man ens hoppas att morgondagens regn fryser inne också?? Annars har vi ”bingo i grannbyn” och ”göra tiramisú” på aktivitetsförslag-listan hittills. Så det ska nog bli bra. 

Men jag hoppas ändå på torka.

God natt!

Ansiktsuttryck och vägskylt matchar inte riktigt, men så
var det. 17 glada. Här är man halvvägs upp. 

Och här är man faktiskt uppe. Vill man högre
får man ta skidlift.

Men vi nöjde oss med höjdmetrarna och fikade istället.

Dags för avfärd - team Carrera först

Och så hela gänget, nästan.

Lunch i Sarnico - kallas bruschetta men påminner
starkt om en pizza

Dags för avfärd - glassen väntar

Glasspaus i Pisogne

Torget i Lovere 

En gränd i stan bara, gammalt värre.

Kvällens restaurang

..var riktigt bra, och kul också ser det ut som 

Passo della Presolana

Idag har vi gnetat. Fast bara på ett bra sätt. Det ska vara lite gnetande, annars är berget för platt.

Morgonsamling utanför hotellet

Vägen mot Pianico och Sovere går lätt uppför

Snacktempo = bra start på dagen

Här börjar så dagens första egentliga klättring

Och då blir man såhär glad. Minst.

Dagsschemat ser ut ungefär såhär: jag, Mats och Ola ses i köket för lite allmän genomgång. Ola kokar gröt och jag snokar runt i köksregionerna – idag hittade jag t ex strössel som ju är ett formtoppsbesked om något för alla respektabla kök. Särskilt om det är multikulört. 

Sen dräller alla hungriga in och vi käkar frulle och går igenom dagens tur igen. Turen presenteras redan vid middagen kvällen innan nämligen, men kan ju ändras lite beroende på väder och vind. 

Därefter är det fria aktiviteter fram till avfärd och så äntligen får man cykla lite, fika lite, cykla mera och lite till, och så håller vi på tills vi är hemma igen. 

Längs vägen ser man en massa trevliga saker som berg, byar, backar, blommande magnoliaträd, grymma utsikter, ulliga åsnor, en och annan slingrig serpentin, lokaltillverkad likör, glada miner, sammanbitna miner, säkert någon skidanläggning, rätt många colaburkar och kaffekoppar, garanterat en pasta eller en pizza… och allt möjligt annat.

Idag eftersom det var så rysligt mycket att titta på fick vi kapa den tänkta turen något men fortfarande blev det en stadig mängd meter både framåt och uppåt, och så ner igen förstås, så afterbiken satt precis lika bra som igår. 

Då hade vi efter tre mil uppförsbacke nått Passo della Presolana som ligger på precis under 1300 möh, och där låg en hel del snö kvar fast vi svettats floder i solskenet på vägen upp. Från toppen har man sedan en riktigt härlig utförslöpa med fantastiska vyer att se fram emot, innan det blir mera klättring genom tät barrskog och över lantbrukslandskap. Enformigt blir det inte. 

Så nu är det bara att runda av och hoppas att morgondagen kommer bli lika bra den med. Den kommer bjuda på ordentligt brant stigning om vi kan köra som vi tänkt. 

Tyvärr ser det ut att bli regn framåt eftermiddagen så vi kortar turen något för att hinna hem innan, och maxar lutningen istället. Som jag minns det kommer det nog att bli en utmaning ändå, och den ser jag fram emot. Den här gången utrustad med kompaktvevparti dessutom. 

Sist var jag nog bättre tränad kanske, men i varje tramptag (ca 55 i kadens) tänkte jag ”kompaakt, var är mitt kompaktpartii..” Så det ska bli kul att se om det hjälper. 

Eller så är det bara så att 17% är segt helt enkelt. Det får vi se. Imorrn.

Arreviderci!

När det är så himla tjusigt är det okej att stanna och fota.
Säkert. 

Magnolian i full blom

Uppe på Passo della Presolana har man anledning att
vara nöjd, efter 3 mil uppförsbacke

Snö, men inte ett dugg kallt

På toppen ligger den här granna tyrolerhyttan.
Lite hemklämd salami kanske?

..eller en lokal hutt? Snygg Bianchifärg på den högra
förresten, undrar vilken som var först...

Dags för nedfärd, rattmuff på

Här var det tjusigt.
Fantastico, spettacolare..

..men vem bryr sig om utsikten - kolla vad JAG hittade!

Fast varför välja.. Här åsna MED utsikt.
Som han själv valde att beundra med baken.

Afterbike. Med ny-teknik-undervisning.

Ska man maxa i spurten kan inget lämnas åt slumpen.
Valet av bananer kan vara direkt avgörande. 

Dagens tur, minus svängen över Breno och Esine