måndag 22 april 2013

Sista turen – Astrio

Sista dagen är också en cykeldag, även om vi behöver hinna med en del administration också. Lösa ut sig från barnotan, packa cykel, skicka vykort, köpa t-shirten.. sånt. Så turen får ju bli därefter. Eller så får man cykla mycket fortare, men vi valde det första. 


Mot Bienno..
..är det lättåkt
..så vi snurrade på i samlad trupp.
Men i kisspausen passade Mats och Peter på att rycka
Vädret var lite sisådär utan att vara nån katastrof – trots en tidigare start var temperaturen helt okej. Det kunde väl varit lite torrare men det regnade åtminstone inte. 

Siktet var inställt på Astrio, och med oss hade vi lokalförmågan Mauro som kände sig manad att komma med och klättra lite. Så norrut rullade vi i behagligt snacktempo – sprättviljan verkar sitta något längre in så här dag 5, och fram till stigningen var det inga ryck eller annat otyg som svider i sura små ben. 

I backen blev det däremot som vanligt lite spridning i leden men i det stora hela var det en jämn och bra grupp som nog alla har fått sig en utmaning under veckan. 

Eftersom det var "snabbtur" som gällde trampade vi direkt till målet och raka vägen hem, det senare i ett raskare tempo med lite blandad fartlek för att få igång värmen igen efter utförslöpan från Astrio. 

Väl nere från Astrio befinner man sig i Breno och därifrån är det bara raka spåret, så bara man håller igen lite genom städerna är det fritt fram att trampa ur växlarna och klämma ut det sista, om det fanns nåt kvar. Inte så svårt att trampa ur för mig som kör kompakt här nere men de som ville hade möjlighet att bättra på lunchaptiten, och 1 fartsträcka + 1 cykel/cyklisttvätt senare käkade de flesta pizzalunch på hotellet medan jag och Mats gick och stallade våra springare inför nästa resa. 

När lunchen är svald och väskan igenslängd är det bara kvar att vinka hejdå till byn, sätta sig i bussen och börja hemresan. Och om flygplatsen i Milano finns inte mycket att säga så här slutar resan för den här gången, och jag hoppas att alla som var med har haft minst lika kul som jag. Det verkade faktiskt så. 

Nya friska äventyr kommer i maj, då är vi lite fler som ska åka och det blir även inslag av Giro d’Itala som såklart känns lite extra spännande. 

Välkommen tillbaks!




Väl uppe på hyllan var dock luckan intagen och
ordningen återställd


Tur vi inte skulle ända upp till passet,
Crocedomini var visst stängt
Så vi rullade ned mot Breno och hemåt istället, enligt plan

Dagens korta tur (6 mil och ett berg) räckte nog
ändå, ser rätt avslappnat ut här på Milanos flygplats

Och vi fick med oss alla hem igen,
- slutet gott allting gott!
















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar