Sista dagen – runt sjön

Idag var det i alla fall inget fel på vädret, strålande sol från start. Turen valdes ändå att hålla oss här på marknivå, med lite rappare klipp istället än de senaste dagarna.

Ut ut stan söderut. Brandstationen till höger.

Idag hade vi Marco med oss. Ny bekantskap.
Han körde väldigt italienskt. Hit och dit alltså :)

Fika i Iseo

Sjön runt alltså. Det är ju väldigt tjusigt och med Mats i spets så kunde vi andra passa på att titta lite på omgivningen, till vi kom in i Iseo där vi stannade för kaffe. 

Sen har man andra halvan kvar, då man kommer riktigt nära sjön, dock får man hålla ner tempot lite då man får dela på utrymmet med vanliga cyklister och såna som inte har nån cykel alls. 

Sen bara för vi kunde stannade vi för en glass i Pisogne, och rullade därefter hem i sakta mak. 

Nu har vi klämt den sedvanliga sista-dagen-lunchpizzan, och några passar tom på att ta en tupplur innan avfärd. Själv funderar jag på att publicera dagens lilla berättelse och sedan sätta mig och ladda D-vitamin, jag har hört talas om att det är gråmulet hemma. 

Tur det väntar en liten mallisresa bara runt hörnet för mig, för nu dröjer det över ett halvår innan det blir aktuellt att komma hit igen. Så nu stänger vi butiken här och tar upp tråden nästa år, kanske att min Gran Canaria-blogg får jobba lite i vinter, den saken är inte utredd ännu. 

Så tack för i år och kom ihåg att kramas i trafiken!

Ciao!

Alltid lika skönt med paus

Och nu är vi på väg därifrån

Här i Vello svänger vi snart in på cykelbanan

..som är hur fin som helst, precis som inramningen.

Som gjort för fincykling mao.

Snyggt, som sagt.

Nu har vi lämnat Pisogne och glassen där

Hemåt mot cykelpackningen!

Lite av varje

Marknaden packades upp i mulet väder imorse så vi fick göra lite justeringar för dagens tur även idag.

Från marknaden. Bilden dock lånad från juniresan,
jag orkade inte ut imorse.

Lätt uppför mot Presolana

Tekniskt stopp, ett äkta sådant för en gångs skull

Mera uppåt

"Marknaden" för den som inte följt med här förut, är en väldig massa stånd som trollas fram varje lördag under gryningstimmarna, precis utanför vårt hotell och erbjuder ett utmärkt tillfälle att köpa fina ostar, eller nån gammal skank från en dö ko för dem som gillar sånt. 

Det finns annat också, kläder till exempel, men utbudet där får Milano att kännas myyycket längre bort än vad kartan säger. Som en i gänget träffsäkert skildrade intrycket från förra året, att om man gärna vill hitta en oformlig damtopp med en stor påfågel på, så har man förmodligen bättre chans än vanligt just här. 

Cykelturen började hur som helst med sikte mot Passo Presolana söderifrån, vilket betyder att man lämnar byn rätt snabbt och sen börjar klättringen nästan omedelbart. Lätt uppför som så småningom brantar på men aldrig blir riktigt klättring i ordets bemärkelse, men fortfarande uppför med få undantag i ca 3 mil. 

Vi hann dock inte hela vägen upp, innan Mats satte upp väderfingret i luften och bestämde att vi skulle vända. Mycket riktigt kom regnet någon minut senare, men tog snabbt slut och när vi var nere i Lovere var kläderna nästan torra igen. Solen sken och lunchen intogs här i byn, nån minut hemifrån. Så kan man också göra. 

Efter en riktigt härlig lunch med finaste sjöutsikt var det ett rätt trött gäng som ändå kände för lite mer cykling, så vi rullade till grannbyn Pisogne, varifrån man kan trampa upp till Fraine och även äta finfin glass. 

Vi gjorde båda. Upp, ner, glass. Riktigt fint, alltihop. Till och med jag har nu testat glassen, det var hög tid på den åttonde resan har jag fått veta. 

Väl hemma var det åter dags för den eviga cykeltvätten - även om regnet var kortvarigt så såg cykeln ut som den gått genom både det ena och det andra, men nu är allt återställt och vi börjar bli människor igen. 

Sista kvällen med gänget ikväll då, tiden går fort när man har roligt. Men cykla ska vi imorrn med, så på återseende!

Och vi fortsätter väl uppför då..

Men titta vad mycket fint längs vägen

Härifrån var det fri fart till toppen. Dit kom vi inte
idag, men ändå.

Lunchdags! I strålande sol.

Här satt vi väldigt bra

Kolla va.

Och alla var jättepigga efter den stärkande lunchen

Trots förra bilden; här har vi kört någon dryg timme till,
upp till Fraine, och belönar oss med glass i Pisogne. 

Colle di san Fermo, och en halv cementbacke

Imorse ändrades planen och vi bytte ut fram-och tillbakaturen upp till cyklistkapellet  mot Vigolo, mest för att man då kan välja att inte klättra mer, om man känner sig klar efter vår kära gnetbacke Colle di San Fermo. 

Solig start!

Snygga vägen längs sjön söderut idag

Uppe redan för Solto Collina-backen.
Knäppen.

Iväg igen!

Genom Valle Freddo..

Så idag åkte vi söderut och värmde upp i Solto Collina, en lättsam halvmilsbacke som således bara får benämningen "knäpp" i sammanhanget. 

Efter en snabb fika efter Valle Freddo som faktiskt inte var kall alls idag så var det dags att ta sig an dagens riktiga backe. 

Jag vet inte om det var vädret, att det var relativt svalt som gjorde att det inte kändes så jobbigt idag men det är ju alltid en pärs att ta sig upp för första halvmilen, som är uppe i 17-20% mest hela tiden. 

Sista halvmilen är lite lättare och framåt toppen brukar det kännas riktigt fint. Särskilt som restaurangen ligger där och lunchen alltså är nära. 

Och det är ju ingen dålig lunch heller, så det är faktiskt alltid mödan värt att tugga sig upp för backen, en utmärkt aptitökare helt klart. 

Efter lunch med sedvanlig primi av lokal ost och chark, och en grym bruschetta följt av en portion pasta och en perfekt kaffe vill man kanske helst sova en stund, men istället är det upp i sadeln och ta sig an någon kilometer svag uppför innan det bär ned på andra sidan berget. 

Idag fick vi stoppa någon minut senare för att ta hand om en frampunka som förstås kunde ha gått lite hur som helst, men lyckligtvis blev det bara lite asfaltseksem på reglage och husse, och det passade ju ovanligt bra att backen slutar just i Sarnico, där den utsökta cykelbutiken Zeta ligger. 

Därifrån kan man åka längs sjön hem, men vi var övermodiga och skulle absolut klämma in en backe till innan hemgång. Vilket straffade sig å det blötaste. Nästan uppe för Vigolo som också kallas Cementbacken så blev himlen plötsligt svart, och en hagelskur fullkomligt dränkte oss till tonerna av blixt och dunder. Fan. Vi tvärvände. 

Efter en kort stund under skydd kunde vi ändå rulla vidare och kom hem dyngsura men välbehållna. Sen är det ju en hel del att ta hand om, tvätta cyklar och sig själv och allt annat, så nu är det middagsdags och alla ser både lätt medtagna ut och ovanligt hungriga, så nu får det vara färdigskrivet för idag. 

Ses imorrn!

..längs sjön Esine..

..och så får man alltid stanna för rött här.

Upp igen..

..genom smala gränder.

Grymt snyggt.

Här i Grone börjar stigningen mot Colle di San Fermo

Och här har man just betat av några riktigt slitiga
kilometer. Brant, som det står på skylten.

Här är man uppe!

Ja, om man inte vänder ned igen förstås.. 

Vissa får visst aldrig nog.

Sen får man titta lite på utsikten..

..innan man får beundra sin tallrik med
lokala stoltheter. 

Husfadern själv sköter förstås hantverket
att servera detta. 

Vi turister hade bara skurit fingrarna av oss. 

Osten har tom ett eget personnummer.
Undrar om den är döpt också?

Bruschettan är inget annat än perfekt.

Så jag tar en bild till.

Till sist kom kontrollanten för att se om vi ätit ordentligt,
eller kanske lagt nåt under bordet.

I cykelbutiken stod den här tjockisen.
Ser jobbig ut, inget för bergscyklister. 

Så, framdäck utbytt, mot vidare färd. 

Jag testade en ny cykel, fin! Kanske lite liten.

Upp mot sista avslutningsbacken, Vigolo. 

Sjön såg dramatisk ut i dimman

Ser ut som vi körde mitt i natten men det var faktiskt..

..så här ljust. Ooch så punka.. Suck!
Samtidigt i bakgrunden..

..drog det ihop sig ordentligt.
Himlen mörknade och blåsten friskade i.. 

Och vips stod vi här istället! Dyngsura på nolltid.
Vrålregn och hagel utanför.

Pållarna fick inte plats i stallet, men efter en stund
kunde vi rassla vidare, full fart hem.

Onekligen lite mer att ta hand om efter en sån tur.
Allt ska tvättas och torkas. Håhå jaja, livet som cyklist
är inte alltid bara lyx och glamour.