Lago Moro, Presolana

Sista dagen, och helt perfekt. Det blev i och för sig inga åsnor, men väl Presolana, där alltså mina luddiga kompisar bor.

Uppe! Sista knäppen upp till Lago Moro.
Det känns!

Ser oförskämt fräscht ut men alla fick nog bita i lite

Mot Presolana!

..är det fantastiskt vackert.

Fast innan dess var det full fart med packning och förberedelser inför avfärd - som faktiskt sker just nu, jag skriver från bussen. 

Innan vi kom så långt startade dock cykeldagen lite tidigare - i vanlig ordning såhär avresedagen - och vi rullade norrut för att ge oss på backarna upp till Lago Moro. 

De är välkända vid det här laget, och går under benämningen "25-procentsknäpparna", vilket översätts till "rackarns brant" för den som inte ser ett vinkelmått så ofta. 

Men innan dess har man en "vanlig" backe först - inte alldeles oansenlig den heller, så man är ordentligt uppvärmd till det är dags för toppnotering. 

Det är tre små "väggar" efter varann, men de är korta och man hinner andas lite mellan varje, så väl uppe brukar alla ändå tycka att det var lite kul, trots allt. Eller åtminstone en upplevelse. Än har i och för sig ingen ropat "en gång till!", men det kanske kommer. 

Därefter fortsätter färden, och vägen till Presolanabacken går lätt uppför kilometer efter kilometer i mestadels supertjusig miljö. 

Sista milen är det dags för lite tuffare klättringar med några bitar runt 14 %, och i värmen som var idag så kändes det. Men på toppen väntar fika på Piccolo Museo och allt är förlåtet. 

Sen får man tillfälle att öva utförskörning i några mil, innan man får trampa på igen - det är nästan alltid motvind från Clusone, och rätt vad det är så är man hemma i Lovere igen. 

Så det var allt för den här resan, efter cykelpack och dusch och pizzalunch är det bara att ta en sista glutt på stan innan bussen rullar iväg mot flygplatsen. Ännu en fantastisk resa avklarad, med massor att minnas och längta tillbaka till.

Så nu tackar vi för oss för den här gången, och återkommer i september. Jag tror det finns några platser kvar än, så har du inte bokat redan och känner dig sugen på en cyklig utmaning i fantastisk miljö – hör av dig till Mats via hemsidan så ses vi på Arlanda, för avfärd klockan 16 den 16 september! 

Välkommen!

Höga berg och massa grönska

..bland forsar och vattenfall.

Titta va!

Blir just inte finare miljö att cykla i

Men lite brant blir det däremot, när passet närmar sig

Ruskigt varmt var det också. Flås pust.

Grym utsikt!! Men inga åsnor på plats :(

Finfika utranför Piccolo Museo

..satt som en smäck. 

Clusone. Lite motvindskörning väntar.

Titta vilken avskedspizza jag fick!
En vanlig Caprese blev Cuore Italia

Sjön runt +

Idag har vi haft aktiv vila. Ett varv runt sjön med pizza i Iseo, glass i Pisogne och bonustur för de som ville. 

Finfin frukt på lördagsmarknaden utanför hotellet

Och kanske ännu finare ost!

Här står gänget - redo för avfärd!

Och eftersom jag och Mauro växeldrog till Iseo
blev det inga bilder på ditvägen. Men här är Pizzan!

Lite lugnare morgon och mindre taggat gäng idag, alla var rätt tagna efter vår utflykt till Bormio. 

Många hade sovit lite risigt, vilket opraktiskt nog inte är ovanligt efter hårdkörning och flera kände att frukost var lite jobbigt att ta in. Det är hårt jobb för kroppen att omsätta dubbelt så mycket som man brukar äta, skulle man kunna tänka. 

Rätt häftigt att det funkar så pass bra ändå, faktiskt. Energi in i munnen, energi ut i benen.

Nåja, iväg 10 som vanligt imorse, vilket kändes som sovmorgon och många passade på att besöka marknaden innan, och köpa med sig lite ost eller korv hem, eller kanske stoppa nåt i munnen direkt.

Söderut rullade tåget och första stopp var Iseo, där vi tog vårt vanliga ställe precis vid sjön, där till och med jag väljer en pizza. Det blir ungefär bara där som det händer, men så är de fina också. 

Nästa anhalt är Pisogne där vi brukar stanna för glass och så även denna dag. Den ska vara bra sägs det, jag hade fortfarande pizzabearbetning i magen så jag stod över men sitta en stund går bra ändå, det är ett trevligt litet torg. 

Sen kom vi till den valfria delen av dagen, så några trampade hem, några bort till och upp för giroetapp-backen Montecampione, och själv fick jag sällskap upp mot Fraine, varifrån jag hitintills bara cyklat nedför tidigare - en mörk kväll för ett par år sen. De som var med minns. För livet J 

Det var en synnerligen vacker och trevlig backe i dagsljus, så den kommer absolut att återbesökas, och gärna hela nästa gång. Nu blev det bara en del av den. Det är ju vilodag gubevars.

Sen dess har det pågått lite blandade aktiviteter men nu är det inte långt kvar till middag, och sista kvällen med gänget. 

Imorrn blir det lite mer utmanande cykel igen så hoppas att alla inklusive jag själv fått ut max av vilodagen. Lite mindre halsont hade inte skadat för min del men jag hoppas få hälsa på mina lurviga vänner i backen, och titta hur nytillskottet växt sen sist. 

Har man läst bloggen noga så vet man vet vi ska, med den informationen tillhanda.

Ses imorrn!

Pizza klar. Mot glassen.
Ut ur Iseo och mot Pisogne mao.

Hur fint som helst är det dit

Som sagt

Upp till höger ligger Zone = 5 km klättring.
En annan dag. 

Nu är vi på cykelbanedelen runt sjön,
en riktigt scenisk bit.

Kolla va

På slutet får man passa sig lite.
Inte bra att vingla för mycket här.

Pisogne!
Fraine-backen väller upp bakom tornet.

Ja, det var glassväder delux idag igen

Och den redan omskrivna fläderblomsdoften var
överväldigande även mot Fraine. Gillar.

Utsikt över sjön, halvvägs upp ungefär.
Sen fick det räcka, Aperol Spritzen lockade hemåt. 

Stelvio och Aprica

Håhå jaja, 18 mil och 2 rejäla toppar har vi betat av, inte långt ifrån 3000 höjdmeter och en av cykelpassens cykelpass har stått på dagens meny. 

Start utanför vårt UNDERBARA hotell i Bormio imorse.
Knappt man vill lämna faktiskt. 

Men här ska klättras. Mot Stelvio. 

Starten har gått!

Hem kom vi inte förrän runt halv åtta trots att sista 6 milen kördes i en rasande fart, så idag har alla fått precis det de tålde eller kanske lite mer. 

Precis som igår är jag lite för trött för att återge dagen med ens en tillstymmelse till värdighet men kort sammanfattat så lämnade vi hotellet tidig förmiddag och gav oss på Stelvio, som stannar strax under 3000 möh. 

Efter en kort paus vände vi ned igen och lunchade i stekande sol i Bormio. Det var skönt, snön kyler där uppe på toppen. 

Sen var det jobbigt några mil i faslig motvind, så farten upp till Aprica – dagens andra topp, var lite skiftande. 

Hur som helst, ny fika där innan nedfart i full fläng till Edolo, varifrån det är 6 mil hem, lite lätt nedför men i delvis väldigt stark motvind. 

Så väl hemma var det en kort historia för många, som knappt hann äta klart innan de gick upp och sov. 

Imorrn blir det en snällare tur, det kan nog behövas, men vilken dag vi haft. Sol, spektakulära vyer, blommande fläder, en väldig massa cykel och en massa annat. Blir just inte bättre. 

Sov gott! Blir inga problem för oss.

Och vilken tur - passet är öppet. Inte självklart.

Några tunnlar ska man igenom också. 

Utsökt kurvtagning

Bara 9,3 km kvar. Drygt hälften gjort alltså.

Gnet gnet. Tur det är så förvillande vackert att man
glömmer att det är jobbigt. Ibland.

Till exempel sån här utsikt lättar ju upp.

Uppe! Mest cyklister men några skidåkare såg vi också

..och en väldig massa lata fuskisar i skinnställ.

Själv la jag mig och tinade/torkade upp en stund.
Stekhett på mörka träbänkar. Mycket skönt.

Sen var det dags att åka ner igen

Swoosch. Lättare utför. 

Och helt OK att stanna också, för att skicka
en skrytig bild hem.

Nu var vi nere

..så adjöss skalplagg, solen skiner ju.

Utsikten tål att ses på lite till

innan det bär av mot lunch. Gissa var vi är..

Så här ser en mumsig pasta pomodoro ut

Åt det hållet ska vi.. Konsensus råder visst.
Tur. 

Så här kan lunch också se ut.

Här har vi just forcerat ett litet hinder med vägbygge,
allt för spänningens skull.

Iväg igen!

Färdigfikade i Tirano, sen blev det inga fler bilder,
det gick för fort.