Bici Lovere(rs): Topptriss!

Idag har vi fått klättra, tre backar har betats av och det med glans dessutom.

Start - torra vägar och hög förväntan

Iväg söderut genom stan

och så vidare längs sjön.

Här är vi uppe för första uppvärmningsbacken,
Solto Collina, och redan på väg iväg igen.

Mot nästa klättring, lite plattåkning som belöning

Morgonen var lite tjurig, blött på marken och gråmulet, men prognosen var bättre för framåt förmiddagen.

Så frukosten följdes av cykelmeck och allmänt grejande, och vid halv elva var vägarna mycket riktigt torra och vi rullade iväg.

Färden bar söderut längs sjön och upp till Solto Collina, vilket var dagens första topp. Det är en relativt snäll uppvärmning men dock en riktig backe på ungefär en halv mil.

Väl uppe får man vila en stund, utför följs av lite platt och böljande, och sen kommer man till nästa lilla utmaning, som heter Passo Gallo och utmärks av Madonna dei Ciclisti – cyklistkapellet på toppen av backen.

Dit upp är det några kilometer till och lite brantare än förra backen, men som motvikt fick vi en paus och en kaffe innan det bar ned igen.

Därefter har man inte långt till dagens riktiga utmaning, Colli di San Fermo, och den kullen har jag skrivit om många gånger nu, det är en jobbig en. Och den blir aldrig lättare heller.

Men, det är bara att hänga tag i bocken och gneta sig uppför, backen är som tuffast i början då mätaren vickar mellan 15 och 20 % mest hela tiden, men sen framåt halvvägs så flackar det ut till behagliga och lättrampade 10, på ett ungefär sisådär. Det mesta med backar är relativt.

Hur som helst, även denna gång kom alla upp, utom den stackare som fick ge upp redan efter första backen då ryggen sa ifrån, men alla som gick in i backen kom även ur densamma, och ingen in i väggen.

På platån däruppe får man pausa och beundra utsikten innan det är dags för lunch, och frågan är om de inte lyckades ännu bättre den här gången än sist. Antipastin som kom in först var så god att jag inte kunde göra heder åt min finfina pasta som följde upp, men så går det när man ställer fram bruschetta och lokala ostar.

Hem är det mest nedför, så när som på en liten knäpp där man får upp värmen på tre sekunder och inser att benen är rätt spaka efter dagens gnetande. Sen är det bara att följa sjön hem, och ungefär två och en halv mil senare får man high-five:a och dunka varann i ryggen och säga bra kört. För det var det ju.

Nu är det dags för middag och genomgång av morgondagen, då är det långt och brant och rätt jäkligt om det vill sig väl, dvs vi hoppas att det tänkta passet är öppet.

Imorrn ska vi alltså till Bormio, via Gavia helst. Förra året stoppades vi av nyfallen snö och fick ta Mortirolo istället, vilket var en riktig höjdare i min bok, så vad det än blir imorgon så kommer det att bli både långt och kul. Sen övernattar vi i Bormio, för att ta oss an Stelvio innan vi vänder hemåt igen.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, fortsättning följer, väl mött!