Sista turen - brant överraskning!

Idag är alltså sista dagen och därmed startar vi lite tidigare för att hinna packa och samla ihop oss innan det är dags för hemfärd, för framförallt ska vi ju hinna cykla ordentligt innan. 

Äkta finväder! Mot backarna!

Extra snyggt med snö på topparna

särskilt när man kan köra i kortärmat ändå

Behagligt snacktempo såhär i starten

och allt var så himla behagligt

Några valde att utnyttja det (äntligen!!) fantastiska vädret till att rulla bort till Sarnico och ta en glassig fika i solskenet men de flesta hängde med norrut med sikte på tremilsklättringen till Passo della Presolana. 

Även idag följde Mauro med oss, och bjöd på en lokal specialare i form av superfina slingriga småvägar och framförallt; några rejäla stigningar på en sisådär 22%. 
Skönt att få ta i lite såhär dag fem... 

Efter den lilla överraskningen, som dock lär bli ett stående inslag på de här resorna från och med nu, så tog vi oss på kända vägar upp till passet, och självklart passade jag på att stanna till vid åsnorna igen. Jag hade lovat Åsa att hälsa extra ordentligt, och kanske att det kan få följa med ett sånt där litet kexpaket i ryggfickan nästa gång. För de kommer faktiskt fram och frågar efter det, eller nånting - vadsomhelst - rätt tydligt. 

Efter åsnorna så är man nästan uppe, tack och lov, och på toppen är det ett lämpligt stopp att titta in på Piccolo Museo och ta en kaffe innan nedförsbacken tar över. 

Utförslöpan som väntar är rätt imponerande. Visst, det säger sig själv att det som väntar efter drygt tre mil uppför kommer gå en bra stund utför, men det känns ändå lätt surrealistiskt att bara sitta och styra, och kanske bromsa, kurva efter kurva, genom byar och skogar, sväng efter sväng, utan att egentligen behöva trampa alls. Och när man tänker att nu MÅSTE det faktiskt vara slut, så kommer det en ny hårnål, eller lång raksträcka istället, men fortfarande utför. 
Häftigt. Sånt existerar liksom inte hemma. 

Nå, sista milen kräver faktiskt lite trampande, bara så man inte ska glömma hur man gör, och väl hemma är det full fart med cykelpackning dusch och lunch i rask följd innan det är dags att slå ihop väskan och att tacka för den hör gången. 

Så just nu sitter vi i transferbussen på väg mot Linate och inatt kan man få krama sin egen kudde igen. Men åtminstone för mig och Mats är det inte långt kvar till nästa resa, och vi har redan flera som är sugna på en retur hit med oss, så förhoppningsvis ses vi snart igen - om inte annat så på vägarna hemma. 

Mig och Mats kan ni följa här om bara lite drygt en vecka när juniresan går av stapeln. Vill vädergudarna oss väl så blir det de stora bergens resa, så här håller vi tummarna och skriver ”sol i alperna” på önskelistan för de kommande veckorna. 

Ses snart!

Sen kom det en ny liten väg, slingrig och fin, och garanterat
pulshöjande. Här fick kameran vila en stund

..däremot fick benen jobba. Om det var jobbigt?
Svaret kan anas i bakgrunden :)

Men utsikten var väl värd lite brytande
Alla kameror fram!

..och en bit till upp blev det ännu tjusigare

Kodak-moment vid Lago Moro

Kort därefter blev det brant på riktigt.
Alla kom upp. Lite imponerande faktiskt.

Sen är det lätta backar igen, mot Passo della Presolana

..är det stegrande uppförsbacke i ungefär tre mil,
tur det är så himla vackert.

Lätt stigning, lätta ben och solen i ryggen..

Tror faktiskt den här bilden säger allt

Sista kilometrarna bjuder dock klättring igen, rätt jobbig
sådan. Som tur är har jag vänner att hälsa på på vägen..

Man kan absolut stanna för att fota utsikten allena

..men väntar man en stund så har man chans på närbild

..på en sån här hoppfull liten mule som vill kolla
om det finns nåt att bju på

Ledsen killar, men kanske nästa gång.
Skorporna från frukost skulle nog uppskattas.

Till slut: uppe. Passo della Presolana, 1297 möh.
Bromsspåret är från när Tobias tog krönet.

Och här är vi på hemväg, på Linate flygplats.
Efter en sån här vecka finns många bilder att titta på.

Blött

Idag blev vi rejält blöta och kalla men hann även torka, bli ordentligt varma, sen mätta, blöta igen och till slut helt nöjda. Vi klämde ut det mesta möjliga av dagen idag igen helt enkelt. 

Bra start på dagen - ostinköp på lokala marknaden

Klart och fint runt sjön idag

som sagt.

På grund av kylan så skippade vi Presolana och höll oss på marknivå, i det här fallet till Iseo där vi stannade för en kaffe, och jag passade på att köpa nya strumpor som fick ersätta de som hunnit bli dyngsura på vägen dit. 

Därifrån rullade vi vidare till Zone vilket gav några mil till på platten samt en klättring på 6 km i väldigt vacker omgivning, innan vi vände tillbaks igen för en utlovad pizzalunch i Iseo. 

Sen jag var här i september har jag mints pizzan vi käkade då som den snyggaste jag någonsin sett, och dessutom väldigt god. Jag är ingen pizzaälskare alls utan brukar äta ungefär en per år, men ska man äta en per år så kan jag rekommendera att man gör det här. 

Pizzan var bra även denna gång, om än inte lika vacker (eftersom jag bytte sort) men alla var väldigt nöjda så det kändes som en bra rekommendation. Och ca 2 minuter efter vi satt oss så ösregnade det dessutom utanför - skönt med lite flyt ibland. 

Hem gick det fortare, tre par starka ben växeldrog med full kraft hela vägen från Sarnico med oss andra slängandes bakom, och vår lokala extraguide Mauro lät sig snällt förpassas till mitten av ledet efter att ha dragit lejonparten av dagen dittills. 

Så hem kom vi i flygande fläng och det var skönt att ha lite extra tid i duschen och värmen innan det var dags för middag – blev tom tid för en gemensam fördrink på byn idag.

Imorrn hoppas vi kunna ta klättringen som vi missade idag, vädret har sett mycket trevligare ut nu på kvällen så det är bara att hålla tummarna att det håller i sig. Sen ska vi ju packa och vända hem märkligt nog. Tiden går fort när man har kul.

Efter fikan i Iseo

Samling på toppen av berget i Zone

Klarnade upp här utanför nu till kvällen, hoppas hoppas...

Det bidde en tumme

Om det var snopet för oss att inte få se nåt Giro idag så var det nog ingenting mot vad städerna som skulle huserat start och mål tyckte. Eller alla som åkt dit, bokat hotell, tjingat en plats, etc etc.

En något decimerad skara ville klättra idag

men ett litet gäng rullade iväg mot nordväst

..även jag.

Får man inte se storheterna kan man ju läsa om dem

För den som inte har hängt med så var det alltså inte bara dåligt väder där idag, utan total grismisär. Minus 20 på Stelvio hörde jag något om, och etappen blev inte bara förkortad utan helt inställd. 

Det gjorde beslutet enklare och torrare för oss, om än lite snöpligt när vi nu planerat att se spektaklet, men vi passade på att softa lite efter frukost och ses igen till lunch varefter vi rullade iväg på en precis lagom tur, närmare bestämt till Clusone och via Bossico hem. 

Lite blöta blev vi men mest inifrån, det är svårt att klä sig rätt när det växlar mellan varmt och kallt och regn och inte regn. 

Fikan i Bossico var ett trevligt inslag, och välkommet efter de 6 km uppförsbacke som krävs för att komma dit. Lite som igår kom diverse kaffekoppar ut utan att vi hunnit precisera vår beställning, men när varje kopp går lös på en knapp tia så kan man ta både den som hamnat framför en och slå till på en till som man valt själv. 
Sympatiskt. 

Cafémannen listade dessutom ut att vi var cyklister av någon märklig anledning och visade stolt upp ett par inramade bilder från väggen, med landsmän till cykel. Sannerligen förbrödrande att ha cykel som intresse i det här landet. 

Ikväll har vi varit ute på stan och fått en dos Loveresk historia av en lokal guide med mycket säregen dialekt, och sen käkat på vårt nya bortahak som är alldeles ypperligt bra. Nu är det sovdags igen och imorrn hoppas vi på lite torrare väder så vi kan köra den tänkta turen upp till Passo della Presolana. Och klockan 8 ska jag ha gröten klar så nu får det räcka för idag. 

Jo förresten, det där med tummen då. Alltså det blev ju inget Giro men (Margit får faktiskt ursäkta men är det girodag så är det) jag körde i alla fall i rosa. Arrivederci!

Fika i Bossico, där väggarna..

..pryddes av lokala hjältar

Rosa. Dagen till ära

Vår stadsguide inledde turen runt Lovere

Mot den medeltida delen av staden

Kvällen avslutades med middag på byn

Klättringsdags!

Idag fick vi till turen till Grone och därmed har alla fått använda sina lättaste växlar. Och förmodligen önskat att det funnits några till. Som uppvärmning valde dock de flesta att köra upp till Cykelmuséet vilket även det innebär en liten utmaning, men sen har man ändå det bästa kvar.

 

Idag var det mycket vackert runt sjön. Tyvärr satt mitt
minneskort kvar i datorn, fick bli ett nytt. Mot muséet.

Här var det stopp, men sen börjar klättringen mot muséet

Lätt som en plätt

Själva cykelmuséet var tyvärr stängt men även kyrkan har lite detaljer som indikerar en viss inriktning och vi stannade en stund och tog några bilder innan vi vände ner igen och tog sikte mot Grone. Där börjar en mil klättring med många goa procent och höjdmeter innan man är uppe i skidområdet som är toppen på berget. 

Väl uppe fick vi en farsartad upplevelse tillika lunch, värdinnan ignorerade glatt och genomgående våra beställningar och hittade på lite själv istället.Ut vällde tallrikar med rätter som vi inte beställt men däremot nästan inget av det vi hade beställt. Bad vi om två flaskor vatten utan kolsyra kom det fyra av blandad sort, en tallrik kallskuret höll på att bli elva, osv. Men kaffet lyckades de få till, både antal och smak, och mätta blev vi ju. Delvis eftersom de langade fram tre tallrikar carbonara för mycket.

Tillbakavägen går mest utför och när några stannade till i cykelbutiken för ett stopp så rullade några vidare i maklig rulla-av-takt längs sjön, och hann drygt halvvägs innan förtruppen vrålade förbi i maxfart genom tunnlarna. Kul att det finns nåt för alla. 

Väl hemma blev det en stunds after bike och spaning på Girot innan det blev fria aktiviteter och så småningom middag. Och apropå Girot så ser det mörkt ut för morgondagen, vädret lämnar både ett och annat att önska och det är högst tveksamt att de kommer kunna köra den tänkta etappen och ännu tveksammare att vi kommer titta på. Snö och kallt utlovas och vi som inte får betalt för att köra kanske väljer att hålla till på sydligare breddgrader, eller åtminstone en bit ned. 

Vi får se vad prognosen säger imorgon helt enkelt och kommer välja färdrutt efter det, men nu är det sovdags. Idag har vi i alla fall haft sol hela dagen och det var inte dumt alls. God natt!

..till skillnad från den här trägubben. Ser tungt ut.

Sjyst med ett eget helgon

Så här stiliga fönster vill jag också ha hemma

Känns bra att hon vakar över oss

Men Grone var jobbigt ändå.
Fint som snus.

Hemvägen är däremot lättsam och tjusig

Då kan man passa på att blogga lite

Ifall man skulle tröttna på utsikten

Fast det gör man väl inte när det ser ut såhär?

Nej jag tänkte väl.

Var bara tvungen att kolla. Hej! Här är jag också. 

After-bike, inomhus idag för etappen var snart slut