Hemresta

Ja det ska stå så, för vi är redan hemma. Lördagen innebar tidig uppstigning, snabb frukost och avresa halv sju på morgonen. 

Bussen till Milano. Samma vägar som vi brukar cykla,
men nu i en betydligt mer stoppad sadel. Inte lika kul. 

Jaha, då var det dags. Upp och iväg.
Tack för den här gången!

Efter en initialt rätt pigg buss så blev det alltmer tyst i vagnen. Som vanligt kommer tröttheten som en smäll när man slappnar av och inte ska cykla mer. 

Hemresan gick bra, när man väl börjat åka så vill man ju bara vara hemma, och några timmar senare var vi också det, och dags att återgå i normala gängor. Packa upp, tvätta och rösta. Ingen som kommer och serverar en perfekt kaffe på morgonen, ingen som ritar upp dagens tur och säger vart man ska åka.. Det känns alltid lika tomt, men trösten är att backarna ligger kvar. Man får glädjas åt minnena och åka tillbaka. 

För mig och Mats sker det senare rätt snart - om bara en dryg vecka åker vi igen med nästa gäng, dags för juniresan och de riktigt stora bergens resa.

Vi kan bara hoppas att passen har öppnat, planen är övernattning i Bormio för att hinna med Stelvio och Gavia, eller vad som annars bjuds däromkring. Det finns gott om bjässar till backar så vädret styr en hel del. Som vanligt. 

Fortsättning följer mao, välkommen åter!

Inget regn - Sjön runt +

Visst kom regnet, och vilken föreställning! Blixtarna skar över himlen och sjön och lyste upp hela staden. Om det var fyrverkerier här om kvällen så var det tiofalt i går. Naturen kan. 

Morgonen var fin, lite fuktigt men torrt på backen

Relativt pigga ben fortfarande

Hej hej!

Efter en forcering av ca 1000 marknadsstånd
kunde vi äntligen  få lite kaffe

Finfint kaffe

Men igår alltså, - inte idag som de hotat med. Och dessutom slutade det regna lika plötsligt som det kom, så kvällspromenaden var räddad.

Så imorse var det frukost som vanligt och avfärd som vanligt, några hade fått tillräckligt av trampande redan och stannade hemma, men större delen av gruppen trampade iväg mot Vello där vi skulle ta en kaffe. 

Så iväg längs sjön och farten var helt okej för att vara sjunde dagen utan uppehåll. Nånstans längs vägen fick Mats veta att cykelvägen runt sjön var stängd, så kaffet togs i Iseo istället, till ett familjeråd. 

Vi bestämde oss för att chansa, med risk att få åka lång och samma väg tillbaka igen och därmed missa bonusturen vi lagt fram som förslag under frukosten. 

Men friskt vågat allting vunnet – visst var det stängt men det gick att slinka emellan, och väl förbi stålporten (som stod på glänt) så var det inga som helst problem. 

Förmodligen hade de ägnat några timmar åt att städa på morgonen efter gårdagens skyfall, så nu var det på sin höjd ett par kottar och småstenar kvar. Men vi har ju styre.

Hela gänget körde i full fart mot botten av Montecampione, som var "plusset" i dagens tur runt sjön, och i botten togs lite bilder och halva skaran körde sen upp till mellanstationen på 1200 möh, medan andra halvan åkte och käkade lunch. Allt efter lust och träningsvärk. 

Själv tyckte jag backen kändes mycket lättare idag, men det var visst lite olika. Vissa av oss har nog kört lite hårdare än andra, och nånstans tar det ju vägen, allt slit. 

Ner var i alla fall lättåkt och det bombades på bra hem, i Pisogne slängde jag ut armbågen och sa kör ni, jag vill trampa av. Då ville visst alla det. 

Grymt sjyst dag! Vilken skillnad från vad jag befarade igår, när prognosen sa sjöslag, blixt och dunder hela dagen. Istället fick vi en kanontur som verkligen knöt ihop säcken på den här veckan. 

Vilken premiärresa för i år för min del, vilket gäng och vilka turer vi fått! Det verkar som att alla haft en absolut maxad resa, och det gläder förstås oss som haft nöjet att hålla ihop det hela. Hatten av för alla starka ben i ECI, men mest av allt för människorna de sitter fast i. 

Så stort tack! från oss för den här veckan, och hoppas vi ses snart på hemmaplan. Och helst även igen här där backarna är lite mastigare. 

Nu är det middag, sista natten med gänget. Tidig uppstigning kommer det bli imorgon men till och med jag tog mig en spritz nu innan middagen. 

Vi är ju ändå i Italien. God kväll!

Sen chansade vi på att vägen runt sjön skulle vara
öppen, trots att motsatsen sagts

Fick lite lokal draghjälp, Mateo, vi tror dock inte han
var en äkta Katuscha

Nu är vi på väg upp mot Montecampione, väldigt fint.
De andra låg lite före

Men jag måste ju hinna fota också, här Bernard H

Stilig utsikt på väg upp

Toppteamet idag!

Montecampione 1200. Det finns en 1800 också,
men inte idag.

Solen kom fram perfekt till vi skulle ner

Här har vi just fikat. Trevligt ställe!

Här håller trädet på att äta upp en skylt.
Man messar inte med mamma natur. 

Ibland behöver man byta perspektiv lite

Om 2 dagar kommer de riktigt snabba hit.
Men jag tyckte vi var bra

Så här mycket regn blev det, inget alls alltså, bara fint.
Här är min utsikt från fönstret, den kommer saknas. 

Men ett par timmar senare kom spöregn. Dock
fortfarande sol.

Men då satt vi ju här, och jag premiärtog en Aperol spritz
- för inspirationen, gubevars.

De andra var inne på sin andra tredje fjärde nånting.
Nåja, det är ju sista dagen.

Och många tog pizzamiddag, fina här!

Och jag o Mats fick present! Vad snällt :)

Presolana, Lago Moro och Bossico

Nu börjar det kännas att vi varit här ett tag. Femte dagens tur var vid frukosten ännu inte bestämd, men efter ett "äh, vi kör!" som svar på Mats fråga om vi skulle ta det lite lugnare idag, och vi därmed bestämt att vi skulle "köra" även idag, så blev det plötsligt tyst runt frukostbordet.

Vi kör! OK, då kör vi. Mot Presolana.

Fin morgon - igen.

Här börjar backen, lagom lugnt.

Här är superfint, fotodags. Metafotodags.

Lite lugnare idag, alla hade tid att fota

Upp och upp..

och lite mera upp.

Det var som alla drabbades av någon slags stundens allvar och gick in i sig själv en liten stund. Ja, 30 sekunder ungefär, och sen var allt som vanligt igen. För vi är ju ändå här för att cykla, och vi gillar ju att cykla.

Så kl 10 stod alla startklara och redo att ta sig an Passo Presolana, från andra hållet än sist, vilket betyder en brantare stigning när berget väl börjar. 

Vägen dit är däremot ovanligt behaglig för att vara en uppförsbacke, så det var lättsamt och trevligt, småpratandes och fotandes som gruppen närmade sig. Vägen är nämligen även väldigt naturskön – bortsett från vägtunnlarna som man måste köra igenom, men väl igenom så är det vattenfall och berg och dalar om vartannat. 

Men nu hoppar jag ju nästan över en stigning, en liten del av gruppen ville ta sig an "knäpparna" som Mats berättat om – ni har hört om dem förut, jag pratar om 25%-stigningarna upp till Lago Moro. 

Där är ju oerhört vackert, men inte alla kände för såna utmaningar idag. Vi var ju i alla fall i närheten igår allihopa, när vi körde upp till Vigolo, det fick duga. 

Vi lyckades hur som helst sammanstråla perfekt och körde resten av sträckan fram till berget tillsammans, sen var det fri fart upp för backen och några stack iväg som oljade blixtar men de flesta tog det lite piano idag. Gårdagen kändes. 

Jag såg att mina åsnor var hemma, så jag halade fram kameran med avsikt att bara ta en bild i farten – jag hade ju ändå inget med mig (jag har ju sagt 1 kex per år, inte mer.) Men de hade däremot nåt att bjuda på – en liten baby! Så det blev till att stanna, man ville ju gratulera. 

På toppen tog vi kaffet på Piccolo Museo i gammal god sed, och sen susade vi ner till Clusone för lunch. Stället vi hamnade på var inte riktigt dimensionerat för 12 cyklister, tjejen i kassan skulle även göra all mat själv och det blev lite hejigt som lunch betraktat men man kan i alla fall inte klaga på hennes goda vilja. 

Hon sprang, alltså RUSADE, för varje förflyttning. Det blev lite stressigt att se på men vi hoppas det var en engångssituation, även om det inte verkade så. 

Nåja, lätt stärkta tog jag med de som ville upp till Bossico, 6 km finfin klättring som en slutkläm på dagen. Några var nöjda redan och rullade hem, men de som hade lite kvar att klämma ur sina stackars ben fick nu chansen att göra det. Väl uppe på torget var vi dock helt eniga, nu var det helt slut, och kanske mer därtill. 

Tur att det är nedförsbacke nästan hela vägen hem. 

Nu har det gått ett par timmar, det är dags för middag och imorgon ska det blir regn sägs det. Vi kan ju alltid hoppas att de har fel, för nåt litet tramp lär det ju bli. 

Väl mött!

Men det går lätt

..när det är så här fint.

Massa berg

och fors

får tankarna på annat håll än att det skulle vara jobbigt

Och titta - min kompis har fått barn! 

De är som vanligt helt ointresserade av
den fantastiska utsikten

Men det är inte jag

Ett par svängar upp står denna - snart uppe!

Kaffe på Piccolo Museo

Iväg igen!

Swoosch, full fart neråt

Mot Clusone

Gamla stan i Clusone

..är riktigt gammal. Kommunhuset från 1889 tror jag

Men lunch fick vi inte. Inte här, men några meter
längre ned.

Nu kör vi hemåt, eller mot Bossico, det var valfritt
(och samma väg)

Fin väg!

Kings of the Mountain. Alla gånger, faktiskt.
Bra jobbat!

Hela Bossico-ligan

Hemma på hotellet kollades cykelfilm från igår.
Ölen har övergått till Aperol spritz. Genomgående :)