Bici Lovere(rs): Presolana, Lago Moro och Bossico

Nu börjar det kännas att vi varit här ett tag. Femte dagens tur var vid frukosten ännu inte bestämd, men efter ett "äh, vi kör!" som svar på Mats fråga om vi skulle ta det lite lugnare idag, och vi därmed bestämt att vi skulle "köra" även idag, så blev det plötsligt tyst runt frukostbordet.

Vi kör! OK, då kör vi. Mot Presolana.

Fin morgon - igen.

Här börjar backen, lagom lugnt.

Här är superfint, fotodags. Metafotodags.

Lite lugnare idag, alla hade tid att fota

Upp och upp..

och lite mera upp.

Det var som alla drabbades av någon slags stundens allvar och gick in i sig själv en liten stund. Ja, 30 sekunder ungefär, och sen var allt som vanligt igen. För vi är ju ändå här för att cykla, och vi gillar ju att cykla.

Så kl 10 stod alla startklara och redo att ta sig an Passo Presolana, från andra hållet än sist, vilket betyder en brantare stigning när berget väl börjar.

Vägen dit är däremot ovanligt behaglig för att vara en uppförsbacke, så det var lättsamt och trevligt, småpratandes och fotandes som gruppen närmade sig. Vägen är nämligen även väldigt naturskön – bortsett från vägtunnlarna som man måste köra igenom, men väl igenom så är det vattenfall och berg och dalar om vartannat.

Men nu hoppar jag ju nästan över en stigning, en liten del av gruppen ville ta sig an "knäpparna" som Mats berättat om – ni har hört om dem förut, jag pratar om 25%-stigningarna upp till Lago Moro.

Där är ju oerhört vackert, men inte alla kände för såna utmaningar idag. Vi var ju i alla fall i närheten igår allihopa, när vi körde upp till Vigolo, det fick duga.

Vi lyckades hur som helst sammanstråla perfekt och körde resten av sträckan fram till berget tillsammans, sen var det fri fart upp för backen och några stack iväg som oljade blixtar men de flesta tog det lite piano idag. Gårdagen kändes.

Jag såg att mina åsnor var hemma, så jag halade fram kameran med avsikt att bara ta en bild i farten – jag hade ju ändå inget med mig (jag har ju sagt 1 kex per år, inte mer.) Men de hade däremot nåt att bjuda på – en liten baby! Så det blev till att stanna, man ville ju gratulera.

På toppen tog vi kaffet på Piccolo Museo i gammal god sed, och sen susade vi ner till Clusone för lunch. Stället vi hamnade på var inte riktigt dimensionerat för 12 cyklister, tjejen i kassan skulle även göra all mat själv och det blev lite hejigt som lunch betraktat men man kan i alla fall inte klaga på hennes goda vilja.

Hon sprang, alltså RUSADE, för varje förflyttning. Det blev lite stressigt att se på men vi hoppas det var en engångssituation, även om det inte verkade så.

Nåja, lätt stärkta tog jag med de som ville upp till Bossico, 6 km finfin klättring som en slutkläm på dagen. Några var nöjda redan och rullade hem, men de som hade lite kvar att klämma ur sina stackars ben fick nu chansen att göra det. Väl uppe på torget var vi dock helt eniga, nu var det helt slut, och kanske mer därtill.

Tur att det är nedförsbacke nästan hela vägen hem.

Nu har det gått ett par timmar, det är dags för middag och imorgon ska det blir regn sägs det. Vi kan ju alltid hoppas att de har fel, för nåt litet tramp lär det ju bli.

Väl mött!