Bici Lovere(rs): San Vigolo, Astrio och Montecampione

Ja idag har det klättrats, som rubriken skvallrar om. Tre klättringar och lite blandad körning däremellan. Texten idag kommer med andra ord bli kort, för nu vill jag sova.

På väg upp mot San Vigolo

Fint, och varmt!

Väldigt vackert hur som helst

Här är vi uppe!

Flåspaus, drickpaus..

Det har hur som helst varit en fantastisk dag, nästan lite för fin för så mycket klättring, jag var nog inte ensam att känna mig som en ugnsbakad tomat idag, smällröd och överjordiskt varm.

Första stigningen upp till San Vigolo var riktigt jobbig i all sin enkelhet, men utsökt vacker och ännu finare var det väl uppe. Sagolika vidder med snöiga alptoppar i kuliss, det är svårslaget faktiskt. Alla kameror upp.

Nedförslöpan var lika fantastisk den, jag fick gåshud av alla blommor och tjusigheter, eller om det var svetten som kylde i vinddraget, det är svårt att säga.

Därifrån pep vi vidare till Borno och tog en kaffe på stammisfiket. Caféägaren hälsade väldigt glatt igenkännande - sånt gillas, och hans kaffe också.

Sen upp och iväg igen, upp till Astrio, ny klättring. Lite lättare men svettigt värre. Ner igen och så äntligen lunch, som intogs i Bienno. Där hittade vi ett ställe på känn, helt oprövat men en riktig höjdare.

Vi fick till och med med oss kyparen, som slängde på sig ett cykelställ i flygande fläng och trampade med oss därifrån, till frugans förtret och arga förmaningar. Men han kunde väl inte motstå chansen och smet ändå, och tog en förning som tog oss hela vägen till sista stigningen. Lite väl snabbt kanske men han vågade väl inte vara borta så länge.

Sen fick vi klara oss själva, och framför oss hade vi nu en del av den Giro-etapp som de ska köra på söndag; Montecampione. Alltså ca 2 mil klättring modell ganska seg.

Slitigt värre helt enkelt, och några av oss stannade i stan, som ligger på 1200 meter där det fanns en inbjudande bar helt lämpligt. Resten fortsatte upp till 1800 m och vände, och kom ner som glasspinnar. Det blir kallt en bit upp, och särskilt när man ska ner igen. Burr.

Så lagom till de andra kom ner och ville fika så åkte förtruppen hem, och var nöjda med valet att ha stannat innan det blev kallt och hemskt. Andra halvan var också nöjda, över att ha kört hela vägen upp. Bra deal.

Summa summarum, en riktigt bra dag. Nu har vi ätit middag och det har nog aldrig brutits upp så snart efter maten var uppäten. Jag gissar att det finns lite sömn att hämta, och nu tänker jag göra det också.

Morgondagens tur är ännu inte spikad, så väl mött då, för att se vad det blev!