Colle di san Fermo, och en halv cementbacke

Imorse ändrades planen och vi bytte ut fram-och tillbakaturen upp till cyklistkapellet  mot Vigolo, mest för att man då kan välja att inte klättra mer, om man känner sig klar efter vår kära gnetbacke Colle di San Fermo. 

Solig start!

Snygga vägen längs sjön söderut idag

Uppe redan för Solto Collina-backen.
Knäppen.

Iväg igen!

Genom Valle Freddo..

Så idag åkte vi söderut och värmde upp i Solto Collina, en lättsam halvmilsbacke som således bara får benämningen "knäpp" i sammanhanget. 

Efter en snabb fika efter Valle Freddo som faktiskt inte var kall alls idag så var det dags att ta sig an dagens riktiga backe. 

Jag vet inte om det var vädret, att det var relativt svalt som gjorde att det inte kändes så jobbigt idag men det är ju alltid en pärs att ta sig upp för första halvmilen, som är uppe i 17-20% mest hela tiden. 

Sista halvmilen är lite lättare och framåt toppen brukar det kännas riktigt fint. Särskilt som restaurangen ligger där och lunchen alltså är nära. 

Och det är ju ingen dålig lunch heller, så det är faktiskt alltid mödan värt att tugga sig upp för backen, en utmärkt aptitökare helt klart. 

Efter lunch med sedvanlig primi av lokal ost och chark, och en grym bruschetta följt av en portion pasta och en perfekt kaffe vill man kanske helst sova en stund, men istället är det upp i sadeln och ta sig an någon kilometer svag uppför innan det bär ned på andra sidan berget. 

Idag fick vi stoppa någon minut senare för att ta hand om en frampunka som förstås kunde ha gått lite hur som helst, men lyckligtvis blev det bara lite asfaltseksem på reglage och husse, och det passade ju ovanligt bra att backen slutar just i Sarnico, där den utsökta cykelbutiken Zeta ligger. 

Därifrån kan man åka längs sjön hem, men vi var övermodiga och skulle absolut klämma in en backe till innan hemgång. Vilket straffade sig å det blötaste. Nästan uppe för Vigolo som också kallas Cementbacken så blev himlen plötsligt svart, och en hagelskur fullkomligt dränkte oss till tonerna av blixt och dunder. Fan. Vi tvärvände. 

Efter en kort stund under skydd kunde vi ändå rulla vidare och kom hem dyngsura men välbehållna. Sen är det ju en hel del att ta hand om, tvätta cyklar och sig själv och allt annat, så nu är det middagsdags och alla ser både lätt medtagna ut och ovanligt hungriga, så nu får det vara färdigskrivet för idag. 

Ses imorrn!

..längs sjön Esine..

..och så får man alltid stanna för rött här.

Upp igen..

..genom smala gränder.

Grymt snyggt.

Här i Grone börjar stigningen mot Colle di San Fermo

Och här har man just betat av några riktigt slitiga
kilometer. Brant, som det står på skylten.

Här är man uppe!

Ja, om man inte vänder ned igen förstås.. 

Vissa får visst aldrig nog.

Sen får man titta lite på utsikten..

..innan man får beundra sin tallrik med
lokala stoltheter. 

Husfadern själv sköter förstås hantverket
att servera detta. 

Vi turister hade bara skurit fingrarna av oss. 

Osten har tom ett eget personnummer.
Undrar om den är döpt också?

Bruschettan är inget annat än perfekt.

Så jag tar en bild till.

Till sist kom kontrollanten för att se om vi ätit ordentligt,
eller kanske lagt nåt under bordet.

I cykelbutiken stod den här tjockisen.
Ser jobbig ut, inget för bergscyklister. 

Så, framdäck utbytt, mot vidare färd. 

Jag testade en ny cykel, fin! Kanske lite liten.

Upp mot sista avslutningsbacken, Vigolo. 

Sjön såg dramatisk ut i dimman

Ser ut som vi körde mitt i natten men det var faktiskt..

..så här ljust. Ooch så punka.. Suck!
Samtidigt i bakgrunden..

..drog det ihop sig ordentligt.
Himlen mörknade och blåsten friskade i.. 

Och vips stod vi här istället! Dyngsura på nolltid.
Vrålregn och hagel utanför.

Pållarna fick inte plats i stallet, men efter en stund
kunde vi rassla vidare, full fart hem.

Onekligen lite mer att ta hand om efter en sån tur.
Allt ska tvättas och torkas. Håhå jaja, livet som cyklist
är inte alltid bara lyx och glamour.