Bici Lovere(rs): Passo Vivione

Första återseendet på två år! Åtminstone i regi Margit, så det här skulle bli spännande. Men vi tar det från början.

Kaffepaus i Breno

På vårt standardhäng såklart

Djupa diskussioner över styret

Nästa anhalt: Edolo

Och här har stigningen börjat. In i dimman!

Turen som var planerad för idag fick ge vika för den som blev av, för den andra kräver relativt 100%-ig prognos, och en riktigt fin sådan alltså.

Den här turen gör man inte gärna i spöregn heller, men vi slapp undan med någon enstaka liten droppe på toppen, och en massa dis som bidrog till mystiken i trollskogarna uppåt Vivione.

Första anhalt blev dock vårt favvoställe i Breno. Någon påpekade idag att servicen var väldigt italiensk – alltså lite omständlig, men vi gillar det ändå.

Det är sådär genomitalienskt och klientelet likaså. När vi kommer in och tömmer stället på sockerbullar och croissanter till macchiatoströmmen så sitter oftast några lokalbor och dricker lite förmiddagsvin och har fått upp värmen precis lagom. Nå, nog om det.

Nästa mål var mot Edolo och väl framme där så är man plötsligt i botten av själva backen. Sen har man ett par goa mil framför sig, aldrig särskilt brant men relativt gnetigt trots några små tillstymmelser till återhämtning längs vägen.

Upp kom vi, och tog lunchpaus på toppen. Behövlig. Sist jag var här så var det ett rejält stukat gäng som satt runt bordet, så i jämförelse var det toppfräscht idag. Lite kallt dock, de fick tom sälja några hemmastickade mössor åt oss som invigdes medan vi käkade.

Vägen ner är förstås lätt som en dans, lite försiktigt fick det gå eftersom det var blött på marken, men skönt att få lön för mödan efter allt slit.

När Passo Presolana-avfarten dök upp var det några som hittade lite mer ork trots allt och tog den lilla omvägen hem, dvs över toppen. Jag fick den mysiga uppgiften att köra andra halvan av gänget hem, och trots att Presolana är en kär gammal vän så tog jag mig an uppgiften med lätthet.

Det innebär nämligen ett par mil till av ren utförslöpa, innan sista milen tar vid som är övervägande platt.

Nu sitter vi vid middagen och jag tror alla är väldigt nöjda med sin dag. Bra cykling och inget regn. Imorrn ska vi förhoppningsvis möta upp ett annat gäng för gemensam tur över topparna tre, med huvudmålet brytbacken Colli di San Fermo. Jo jag tackar.

Gokväll!