Bici Lovere(rs): Presolana

Idag tog vi bakvägen upp till Presolana. Eller, bakvägen förresten – inte vet jag vad som är bak eller fram på ett berg men nu har vi bestämt att det är så. Det innebär hur som helst start söderut och så nästan en omedelbar start på stigningen som är strax under 3 mil.

Min utsikt från fönstret - tidig morgonsol!

Lite mjukare tempo idag, gårdagen kändes

Men i sån här miljö känns allt lite lättare

Hoppsan! Här var vi redan uppe, riktigt så enkelt kändes
det inte då, men kameran ljuger väl inte?..

Titta, jag var också där! Jätteljust, tydligen.

Det går kanske nedför nån gång, men inte många meter i ärlighetens namn, och även om det aldrig blir särskilt brant så hinner man få upp ångan ordentligt innan man är uppe.

Solen värmde dessutom duktigt, så om inte annat därför rann det fint sista biten, ungefär i höjd med skidområdet som börjar där. Och det verkade jag inte vara ensam om för på nästan varenda cykel hängde kläder på tork medan vi käkade lunch. Så runt bordet inne på den tjusiga restaurangen var dresscoden övervägande "vindjacka med lätt fuktig, nedhängslad spandexbyxa". Elegant.

Lunchen var i alla fall utmärkt och även om det kändes lite konstigt att inte stanna på Piccolo Museo som vi alltid brukar så var stället ett bra val, särskilt som Muesot var stängt.

Lunchdiskussionen rörde bland annat vad det är som gör att pastan alltid är så perfekt och odiskutabelt överlägsen här jämfört med hemma, kanske egentligen valfritt annat land; Är det pastan i sig eller tillagningssättet? Jag tror på det senare, men utan insikt i vad de i så fall gör som är så speciellt. Det lustiga är att man kan gå i stort sett vart som helst, till vilket oansenligt ställe som helst som man knappt tror att nån passerar på hela dagen, och pastan är ändå alltid perfekt. Märkligt.

Nåja, åter till cyklingen; utförslöpan efter man cyklat uppför i tre mil är såklart nåt alldeles i hästväg, och utsikten i just denna rör sig mellan fantastisk och spektakulär, lite beroende på var man befinner sig.

Hästväg förresten, snarare åsneväg, – självklart stannade vi till och hälsade på mina bästisar i backen. Det är ett utmärkt photo-op och idag hade jag även smugglat med en liten kaka, så äntligen blev sällskapligheten belönad. Ja jag veet, man SKA inte mata andras djur men EN varsin liten kaka på hela säsongen måste väl ändå vara okej. Det tyckte i alla fall dom.

En bra bit ned stannade vi, och delade gruppen i två. Ena halvan körde mot Lovere och andra tog en liten bonus bort till Borno.

För att komma dit måste man beta av ett par hundra höjdmeter till innan nästa fantastiska nedförsbacke tar vid, och väl nere för den var det bara ett kort kaffe-pitstop innan de sista dryga två milen hem. De bjöd på motvind precis hela vägen, men det löste vi enkelt genom att skicka fram Mauro och sen var den saken ur världen.

Väl hemma hemfaller man så i valfri sås-aktivitet; afterbike, en sväng till mataffärn eller kanske på stan, en glassutflykt eller vad man kan hitta på och så småningom är det äntligen dags för middag. Närmare bestämt nu, så nu får det räcka med skrivande för idag.

Imorrn blir det en lite softare tur, det sägs att man ska kunna komma runt hela sjön nu - det har inte gått sen de stängde av en bit för restaurering för ett bra tag sedan, så det måste ju kollas upp. Imorrn alltså. God afton!