Start i skuggig dal. Båda passen stängda står det. |
Dessa rara damer lyckades jag tyvärr väcka, de låg så fint innan. |
Solen var mitt mål, långt där borta var den ju.. |
Men gömde sig envist bakom topparna |
Lite till och lite till... sanslöst vacker jakt i alla fall |
Nu så! Orkar den snart över kanten |
Vägen utför var iskall, det blåste och jag var blöt, och gissningsvis var det nog inte ens plusgrader på toppen för det var bara 11 grader när jag stack från Bormio, och det ligger ändå runt 1500 meter längre ned. Nåja, trösten är att det går rätt fort, och att det blir varmare för varje minut av nedfärd.
Och vips blev det ju så mysigt att jag inte ville vända längre |
Inte när det ser ut såhär |
Ner kom jag som en isglass och hann precis tipsa dem som just skulle trampa upp att ta nåt varmt med för nedfärden, även om nu deras skulle bli behagligare iom den senare timmen.
Ovanligt och otroligt mycket snö! |
Väldigt stillsamt också så här dags, riktig fullträff |
Hej mamma! Snart uppe. |
Sista kurvan.. |
Sen har timmarna gått och middagen är äten och imorrn trampar vi hem. Nu blir Mortirolo lite hårigare, avfart Grosio är jöbbig och Mazzo är ännu jöbbigare. Bara att välja sitt vapen. De flesta kör nu med jättekassett och kompakt eller liknande, så pållarna har bytt skepnad under veckans gång. Ödmjukt. Smart.
Gonatt!
Stopp! Det här var inget för landsvägsdäck. Knappt bilar ens. 200 meter kvar, nåja, nästan toppen. |
Näe, sa min cykel. OK sa jag. Hemåt. |
Ned igen. Iskallt, jättefint. |
Bekanta krusiduller. Stelvio bjuder upp. |
Men titta! Nu var det bad istället |
Mina tår tyckte att utsikten var god |
Två kantrade nallar. Dessa tillhör hotellet. |
Gullegull |
Och här hänger en miljon och väntar på nya upptåg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar