Colli di San Fermo 2, Giro lago

Ännu en dag där turen har blivit lite omstyrd, först av lokala förmågor sen av väder. Om det blev bättre eller sämre är lite oklart, men annorlunda åtminstone, och det är ju kul i sig!

Cementbacken är vackrare än namnet tillstår

 

Och man kommer snabbt upp på scenisk höjd

Märkligt nog kommer jag gärna iväg lite senare nu än när vi var ett helt gäng - på nåt vis går tiden trots att jag är rätt morgonpigg och eg gillar tidig start. Men lite stretch, lite fnul.. timmarna går.

Vigolo överraskade med mycket mer än jag sett 
förr. Och ännu ett spännande renoveringsobjekt

 


Kolla! Man kan alltså köra upp
till San Fermo härifrån

Så efter en lugn start på rummet och en senfärdig frukostkaffe i hotellreceptionen, där även tipset för dagens omstyrda tur inhämtades, rullade jag söderut.

Naturskönt som attan, gamla vägen kanske?

 


Som sagt, snyggt, men inte perfekt underlag

Målet var Colli di San Fermo igen men "bakvägen", dvs från Sarnico istället för Grone där vi brukar börja klättra. Men på Beppes inrådan tog jag istället stigningen från Tavernola Bergamasca mot Vigolo, aka Cementbacken, dit vi ofta tar en bonusklättring ifall dagen känts för platt för någon. Vi har nog aldrig kört vidare, för Vigolo imponerade på mig med fler höjdmeter än jag visste, och mycket snyggare miljö för den delen, så så långt allt väl. 

Men rena lummighets-vm, det plockar poäng

 

Och vidderna blev bara.. eh, viddare?

Allt väl även iom att jag hittade en skylt som mycket riktigt verifierade att man skulle kunna komma till San Fermo denna väg, så initialt kändes det som en riktig höjdare - naturskönt och helt utan trafik, precis som Beppe sagt. Men sen kom aber efter aber - t ex var vägen fullproppad med vattenavrinningar, dvs planerade decimetertjocka "sprickor" snett över vägen ungefär var tjugonde meter. Oerhört irriterande, men hanterbart eftersom jag körde uppför och inte utför. 

Strada verde gör skäl för namnet. Synd bara med gruspartierna,
annars hade vi kunnat ha med denna på repertoaren

 

Hm. Vem fan vet vad topparna heter? Vad sägs om
ortsnamn? nähä. Bara att tugga i sig.

Tyvärr var vägen inte heller asfalterad överallt utan snarare lämpad för mountainbike. Dessutom var det rena vildmarken emellanåt, och hade jag inte lyckats fota en karta där bergstopparna fanns utmarkerade så vete 17 om jag inte tvingats vända när allt kändes lite väl off, men nu med lite lokalkännedom i bagaget och min fotade karta så kom jag rätt till slut.


Så jag har en liten gås att plocka med den gode Beppe, men nu när allt gick bra är jag ändå berikad med min nya erfarenhet.


På toppen, där jag plötsligt infann mig (lite ovanför hur jag eg tänkt mig) började det tyvärr regna och dundra - inte alls enligt prognosen - så jag satt och kurade nån kvart under en garageport medan det värsta drog förbi, och skyndade sen nedför och in under tak på Al Valico - restaurangen där vi käkade senast förra veckan, lagom till nästa skur fick full kraft.


Där inne blev jag kvar nån timme och hann således bekanta mig väl med en av ägarna, som mindes våra tidigare besök. Två kaffe och mycket babbel senare kom solen och jag brände ner till Sarnico. Där var det plötsligt sol och 29 grader, så jag rundade av med en giro di lago, ett varv runt sjön alltså. Kändes mesigt att köra direkt hem.


Sen direkt in till cykelaffären, där Alfio tydligen fortfarande haft fullt upp, för istället för att presentera nåt bakhjul jag kunde byta ut mitt uttjänta till, så plockade han en splirrans ny hoj ur butiken och sa - vi byter, kom tillbaka imorgon.


Så jag rullade hem på hans pinfärska dyrgrip, klart stressad över trafiken helt plötsligt, men nu är hans pålle säkert stallad här hos mig.


Känns lite märkligt att jag inte vet vad som kommer sitta på min cykel imorgon, men jag har förtroende. Det ska man ju ha. Och vissa är mer litbara än andra.


Nytt äventyr(?) imorgon, arrivederci!

Jag kör ditåt. Tack vare en fotad turistkarta hade jag lite koll

 


Och plötsligt kände jag igen mig! Halvvägs upp till skidområdet kom
jag ut ur skogen - tur man varit här förr. Nostalgi-körde upp o fotade.
Nu kom dock regnet. Fort.

 


Ungefär en och en halv timme senare kunde jag åka ned igen,
regn och åska uppehöll, men utför hittade jag denna lilla prickis

 

Och  avrundade med en Giro Lago. I sjuk motvind.
Så när denna vy dök upp var det efterlängtat värre

 

Inte så mycket för byns klockstapel, utan denna.
Byn har en särdeles fin vattenstation,
och jag var jättetorrlagd sen länge

 

Kolla va, kallt på sidorna, kallt och kolsyrat i mitten.
Helt gratis för alla. Hurra för Brescia.

 


Till slut hade jag forcerat motvinden och
kunde passera sista biten mot Pisogne

 

Och efter ett besök hos Alfio kom jag hem med denna istället.
Mycket fräschare än min egen lilla resecykel, undrar om han vill byta?

 

Världens bästa cykelbutik, punkt slut.
Ja, jag har naturligtvis utvärderat alla i hela världen.

 


Välförtjänt lunchmiddag. Hann inte handla, så Campari spritz
fick gå som måltidsdryck. Jag säger det funkar.

Dagens tur - lite lugnare, 9 mil och ca 1700 hm.
(bonusturen till cykelaffären plottades inte in)