Bici Lovere(rs): Race day!

Fy.. vad vi har fått kämpa idag, jag tror ingen gått oberörd ur detta. Idag har vi alltså kört Granfondo Stelvio Santini, som avslutning på denna resa.

Sånt här roligt banprofil-klistemärke fick man att
sätta på sig själv. Funkade faktiskt!

Mot start

Här fick vi lämna klädpåsar, sånt man ville ha
upp på Stelvio, inför nedfärden

Vår fålla, i en gränd. Där fick vi stå,
ett bra tag.

Dagen började till att börja med väldigt tidigt, frukost kl 6 och start inne i staden kl 7. Samvetsgranna/svenska som vi är var vi dessutom i god tid till fållan, vilket var helt onödigt men det visste vi ju inte då.

Starten gick väl en kvart efter 7 men sen var det god ordning med massiv mc-ordonnans, avlysta vägar och disciplinerade cyklister, så min oro över panikhets och bufflighet var helt i onödan. Visst gick det fort, för starten är en rejäl nedförslöpa i princip i fyra mil, men ordnat som sagt.

Vi hade nog alla ställt in oss på att det var Mortirolio och Stelvio som skulle övervinnas idag, men vilken överraskning, för redan den första lilla pluppen Teglio visade sig bjuda ordentlig klättring. Den som bara såg ut som ett knappnålshuvud på banprofilen… så snopet.

Efter den och under större delen av dagen har det så cyklats och klättrats nåt så alldeles förblästrat, alla har sin egen historia från idag men nåt som alla har gemensamt är att vädret blev en riktig höjdare - efter dagar av regn och åter regn. Snacka om fullträff.
Inte strålande sol, men det är man mest tacksam för när man sitter i exv Mortirolos 30%-iga stigningar som i princip inte är cyklingsbara. Då är i alla fall skugga att föredra, för huvudet håller på att explodera så bra ändå.

Efter den hemska backen, för den är hemsk när man tar den från Mazzo som loppet alltså bjöd, så har man några mildare mil tillbaka till Bormio för att till sist köra upp för Stelvio, Europas högsta pass. Snö på toppen och makalös utsikt, om man har ork att bry sig.

Alla vi som kom upp dit idag hade nog aldrig haft en så jobbig upplevelse av Stelvio innan, men ändå tycker jag att vi klarade det med hedern i behåll. Med råge, när man såg många andra kliva av och bara stå och stirra i fjärran, eller hänga dubbelvikt över styret. Det var jobbigt som sagt. Men om man klarade pärsen så fick man en keps, så det var ju värt varenda tramptag..

Nu har vi fått sista middagen här på vårt fina hotell, och kvar är att sova och efter en tidigarelagd frukost vänder vi kosan hem mot Sverige igen. Känns lite tomt men det blir nog bra det med.

Arrivederci!