Bici Lovere(rs): Tre toppar & Bormio

Köra till Bormio kan man göra på olika sätt, antingen sätter man av och kör rakt norrut tills man kommer dit, via något av passen Gavia, Mortirolo eller Aprica. Eller så kör man tre helt andra toppar och sätter sig sedan på en buss som kör en dit, och i vårt fall så valde vi det senare.

Mot Solto Collina

Lätt

Uppe!

Genom Valle Freddo

Framme vid klättring 2, mot
Madonna dei Ciclisti

Uppe!

I Grone - botten av Colli di San Fermo.
Turboladdning av gel och vad som finns att tillgå

Väderprognosen för alternativ 1 såg nämligen trist ut medan hemmaplan i Lovere såg rätt okej ut, så igår kväll hade vi familjeråd och kom fram till att detta var modellen, det trollades fram en buss som vi faktiskt sitter på nu och har just passerat Aprica vilket är det lägst belägna passet för att komma till Bormio.

Men innan vi kom hit har vi cyklat, och en ordentlig tur dessutom. Med start en timme tidigare än vanligt för att hinna tillbaka till bussen drog vi iväg, efter att ha tömt rummen och tackat av hotellpersonalen, idag söderut för den första lilla toppen på Solto Collina - en uppvärmningsbacke på tre kilometer.

Därifrån bär det utför och lite ondulerande fram till nästa klättringstillfälle, upp till Madonna dei Ciclisti, dvs det lilla kapellet som bara är för oss spandexnötare. En fin backe på ungefär sju kilometer, sen är man framme och kan hälsa på cykelhelgonen och fylla vattenflaskan innan nedfärd längs samma väg.

Väl nere är det bara ett par kilometer till Grone dvs botten av den sista klättringen, där det nyss påfyllda vatten som inte gått åt åker ut på backen, och gels och bars trycks ner i vild förtvivlan inför dagens största utmaning; vid det här laget mytomspunna Colli di San Fermo.

Nå, mytomspunna kanske var att ta i, men är det en backe som alla som kört den kommer ihåg så är det denna. Det är här flest har fått kliva av och gå, och flest tinningar dekorerats med blodådror på väg ut genom skinnet.

Det är brant och brant länge, ibland utan förmildrande serpor att vila i, så det är bara att konsultera pannbenet, greppa bocken och ta i o dra helt enkelt. Första halvmilen är stadigt brant men andra halvan känns, kanske just därför, faktiskt rätt lätt. Förhållandevis.

Hursom, alla kom upp, och alla kom ner. I Adrara San Rocco eller strax efter pausade vi för lite lunch, och sen är det mest nedför till Sarnico och därifrån är det bara att följa sjön hem sista milen.

Vi kom fram precis i tid för att klämma en kaffe innan bussen skulle packas, och snart är vi framme i Bormio.

Tyvärr ser vi ut att lämna hyggligt väder för sämre men allt kan hända. Imorgon vet vi! Nu ska det i alla fall bli spännande att bo på nytt hotell i Bormio, och Bormio i sig är ju för den delen alltid väldigt fint att vara i. A domani!