Stelvio

Planen för dagen var att köra upp till topps, vägen till passet går mer eller mindre precis utanför hotelldörren och sen är det bara hålla sig på den för att komma till toppen. 

Morgonvyn från balkongen igen. Inte trist.

Startfältet klara. Härifrån är det uppåt utan uppehåll
i dryga 2 mil.

Sen skulle vi åka ned på baksidan, äta lunch där och köra samma väg tillbaks igen. 

På väg, samlad start

Men så blev det inte, för ned mot andra sidan var det stängt, så vi fick snällt stanna på toppen och fota lite innan nedfärden togs åt samma håll som vi kommit. 

Även om det alltid är snopet att behöva kapa en tur så var det kanske inte så dumt trots allt, det var lite gnissel i knän och känningar av gårdagen både här och där, så att lunchen blev i Bormio istället, och cyklingen sedan var klar för dagen var det inga riktiga klagomål på. Det stod förstås var och en fritt att ta en bonusrepa själv som efterrätt, men det gjorde ingen. 

Så idag har vi haft lite mer tid kvar av dagen efter cyklingen, och den har spenderats på lite olika sätt. Några har tagit massage, andra en promenad, vissa både och, och säkert hann några med en liten lur också före middagen. 

Den börjar fö närma sig så jag ska ta och ladda upp lite bilder och packa mig iväg. Imorrn lämnar vi Bormio och åker hem till Lovere igen, men på vägen ska vi kolla in lite cyklister som är något snabbare än vi. Girot passerar samma väg som vi ska, så det blir ju lite extra spänning, förutom att vi själva ska ta en riktig knäckarbacke för att komma hem igen. Fortsättning följer mao. Arrivederci!

En bit upp börjar man ana vart vägen ska ta vägen.
Det snöklädda är dit vi ska.

Här har man kommit en bit.
Hårnålar och vidsträckt om vartannat. 

Går lätt, som synes.

Och snyggt, som synes. 

Snön tilltar längs vägen

..och ibland brantar det på lite, som här.

En stilstudie i alpkörning

Nästan på toppen lägger man i sista stöten..

.. och drar om fotografen. Tack för kaffet!

Nu är vi på toppen, men den tänkta vägen ned
såg lite stökig ut..

Inga problem med parkeringsplats åtminstone,
framhjulet i snön bara så är saken biff

Kommersen och stimmet mycket lugnare än vanligt,
senaste tidens kyla har nog skrämt bort många

Här stannar vi för foto

Återigen lätt att parkera

Titta jag fick vara med också. Vallen var
 2 meter hög här, och snöblind blir man, snabbt. 

Mot lunchen!

Nu förstår man varför det var lite gnetigt uppför,
plötsligt sitter man och bromsar..

..relativt hårt, i 2 mil. Men vilka mil!

Snön avtar..

.. för varje minut..

och utsikten är helt obeskrivlig, och tyvärr kan
inte ens kameran säga hela sanningen.

De här serporna har vi sett förr,
men de kommer fotas igen ändå :)

.. för det går inte att låta bli när det ser ut såhär.

Tål tom att stannas för. 

Sen plötsligt är man nere, solen värmer och snön
är ett minne blott

Och härifrån är det full fräs mot lunch.
Sa jag vad staden hette? 

Missade du förra skylten så kommer en ny chans här