Mortirolo (eller Aprica) hem

Nu har vi kommit hem till Lovere igen, dagen startade i Bormio och solen sken återigen. Prognosen på alla orter vi skulle passera var solig, varm och med möjligtvis lite åska, men ingen sa nåt om skyfallet vi skulle dränkas i ned från Mortirolo.

Carl ser startklar ut - mot klättringen!

Men först går det lätt utför i ett par mil

Swoosh

Men har man tagit sig upp har man inte mycket att välja på, så det var bara att hänga i bromshandtagen och ta det väldigt försiktigt i kurvorna. 

Nu hade vi ju tagit den brantaste sidan upp, men även den andra är både slingrig och brant på sina ställen så det blev till att ta det vackert helt enkelt. 

Vägen upp hade för övrigt sett lite olika ut, några hade tagit den riktigt jävliga stigningen från Mazzo, medan jag och ett par till körde från Grosio som är bitig nog, och ytterligare andra skippade Mortirolo helt och hållet och körde över Aprica istället. Se här finns nåt för alla (nästan). 

Mortirologänget samlades hur som helst på toppen och allihopa sammansträlade sedan i Edolo där vi hade gemensam lunch innan hemfärden. 

Det tog någon timme för oss dränkta Mortirolokatter att få upp värmen igen, men när vi kom ut från restaurangen var det varmt och ännu varmare blev det när vi brassade på lite de sista 6 milen hem. 

Så nu är alla varma och förmodligen rätt nöjda med cykling för idag, jag har tvättat cykel och gjort snyggt inför sista turen imorgon. Då kör vi runt sjön och njuter av livet lite, men den som inte vill nöja sig med det kan alltid ta sig an Montecampione eller något. Jag kan ta tid ;)

Häftig inramning - för den som hinner titta

Här hoppar Grosio-gänget av tåget,
dags att börja klättra!

Precis, dit upp ska vi.
Men vad gör grabbarna i bakgrunden?

Så här kan man också bo

Riktiga Sound of Music vyer här uppe

Skogigt och öppet om vartannat. Väldigt fint.

Hopp! Här var vi uppe, och trots att Mazzo-backen var
en ful en så var två fartkanoner redan uppe när vi kom

Men vad är nu på backen?
Ser ut som regnstänk? Det sa de inget om...

Här har vi i alla fall en vinnare.
Cykellyftet får man göra efter en sån här svettbacke.

Mortiroloskylten är så nedkladdad med klibbor att man
knappt ser vad det står, men vi vet.

Här tinade vi upp, åt lunch och samlade ihop oss
inför nästa sträcka: hela vägen hem.
Den gick så fort att jag inte hann fota.